Martin Glad - den fantastiske kocken
Som ung fick jag jobb som kallsänka på en fjällgård i Västra Härjedalen. I köket möttes jag av en riktigt sur och tvär gubbe. Denna gubbe var en pensionerad kock som fått rycka in i brist på personal. Han tyckte säkert att han hade gjort sitt i arbetslivet. Att han över huvudtaget ställde upp tror jag berodde på en lojalitet till ägarna - en familj som har implanterat många värderingar i mitt fortsatta liv både inom arbete och bemötande.
Att Martin var sur kan jag gott förstå i dag. Att jobba i en turistanläggning som 70+ kan inte vara varken lätt eller speciellt kul när man dessutom ska se till att ett gäng ungdomar utför sina arbetssysslor korrekt.
Martin började sin karriär som kock under kriget. Han gick den hårda skolan och fick verkligen lära sig att koka soppa på en spik. Inget fick förfaras. Han kunde konsten att förvandla alla rester till fräscha nya spännande rätter. På torsdagar serverades alltid ärtsoppa och pannkakstårta. Oftast gick det nästan jämt upp. Men OM det blev pannkakstårta över så köade personalen för att få äta Martins specialomelett. Pannkakstårtan skars upp i små bitar och fördelades i en form. Sen slog han över omelettsmet och gräddade. Det var faktiskt jättegott.
Att man kan göra ströbröd av brödkanter vet ju alla. Men Martin gick ett steg längre.
Han bakade om brödet. Hett vatten slogs över de torkade brödkanterna sen malde han röran. Blandade i jäst, mjöl, sirap och kryddor sen bakade han ut det till lite tjockare tekakor. Vi svärmade som flugor runt en sockerbit och var man inte på hugget så blev man utan detta fantastiska bröd.
När jag en gång kom tillbaka för att förbereda middagen mötte Martin mig i dörren. Han tog mig med ut till soptunnan, plockade upp bregottasken och såg frågande på mig. Jag såg lika frågande tillbaka på honom. Jag hade slängt en tom bregottask... trodde jag ja! Där fick jag en rejäl bakläxa. Det var minst en matsked kvar och om jag hade använt slickepotten så hade asken blivit ren. Sedan den dagen är jag en trogen användare av slickepottar. Under åren har det slitits ut en och annan och jag kan lugnt rekommendera den hårda varianten från Tupperware. De håller längst och fungerar riktigt bra.
Att Martin var sur kan jag gott förstå i dag. Att jobba i en turistanläggning som 70+ kan inte vara varken lätt eller speciellt kul när man dessutom ska se till att ett gäng ungdomar utför sina arbetssysslor korrekt.
Martin började sin karriär som kock under kriget. Han gick den hårda skolan och fick verkligen lära sig att koka soppa på en spik. Inget fick förfaras. Han kunde konsten att förvandla alla rester till fräscha nya spännande rätter. På torsdagar serverades alltid ärtsoppa och pannkakstårta. Oftast gick det nästan jämt upp. Men OM det blev pannkakstårta över så köade personalen för att få äta Martins specialomelett. Pannkakstårtan skars upp i små bitar och fördelades i en form. Sen slog han över omelettsmet och gräddade. Det var faktiskt jättegott.
Att man kan göra ströbröd av brödkanter vet ju alla. Men Martin gick ett steg längre.
Han bakade om brödet. Hett vatten slogs över de torkade brödkanterna sen malde han röran. Blandade i jäst, mjöl, sirap och kryddor sen bakade han ut det till lite tjockare tekakor. Vi svärmade som flugor runt en sockerbit och var man inte på hugget så blev man utan detta fantastiska bröd.
När jag en gång kom tillbaka för att förbereda middagen mötte Martin mig i dörren. Han tog mig med ut till soptunnan, plockade upp bregottasken och såg frågande på mig. Jag såg lika frågande tillbaka på honom. Jag hade slängt en tom bregottask... trodde jag ja! Där fick jag en rejäl bakläxa. Det var minst en matsked kvar och om jag hade använt slickepotten så hade asken blivit ren. Sedan den dagen är jag en trogen användare av slickepottar. Under åren har det slitits ut en och annan och jag kan lugnt rekommendera den hårda varianten från Tupperware. De håller längst och fungerar riktigt bra.
Kommentarer
Trackback
