Tänder ett ljus,

fäller en tår och kan för mitt liv inte förmå mig känslan de norska mammmor upplever under det senaste dygnet sen de fick beskedet om massakern i Utöya. Mammor, pappor, syskon, släktingar, vänner, skolkamrater.....



Hur mår den person idag som bragt 92 människor om livet? Till vilken nytta? En hel värld är omskakad och chockad.

Försöker ta in information från tidningarnas webbsidor men jag blir så ledsen. Tänker på de drabbade och får samtidigt en knäpp tanke... tänk om det var mitt barn! Och då gråter jag ännu mer.

Vilken förbaskad jävla idiot är det som tar sig till något dyligt. Ursäkta. Jag tycker inte att man ska svära men jag blir ju så förbannad.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0