Äpplet faller långt från päronträdet
På den tiden, då jag började dela morgontidning med maken (Gävle Dagblad) hade han ALDRIG sprungit till tåget. Vi åkte rätt mycket tåg på den tiden. Enkelt, eftersom vi bodde 500 meters språngmarsch från bostaden på söder. Ännu enklare var det också eftersom maken tjänstgjorde på SJ och på den tiden fick både den anställde och familj skriven på samma adress frikort! Vilken fantastisk förmån. Det var med viss saknad som han sa upp sig för att påbörja en kommunal tjänst utan fina förmåner. Nu skulle ju inte den här bloggen handla om förmåner utan om äpplen och päron! Det tog inte lång tid förrän han hade anammat mitt beteende. Jag vet inte om han tyckte att det var så mysigt att vara med mig så att han chansade på att stanna hemma fem minuter extra för att sen göra en superspurt till tågstationen. Faktiskt, jag tror inte att vi har missat tåget någon gång, men vi har nog varit både grön och blå i ansiktet av syrebrist. Det kan vara svårt att både andas och tokspringa trots daglig upprepning.
Och hur blev det med de tre S'en kan man undra? Ända fram till att de har haft möjlighet att själva påverka så har de nog kommit i sista minuten eller lite sent MEN SEN.... är det historia. Om S1 kommer 10 minuter före avsatt tid så är hon smått stressad och tycker att hon är sen. Flickan har till och med börjat LJUGA för sina föräldrar. I december skulle vi åka till grannbyn för att se en musikal som hon skulle delta i. På vägen dit ringde hon och undrade var vi var. "På väg! Vi kommer! I sista minuten men vi hinner fram!" Vi blev lite förvånade när vi kom fram för att det var så lite folk där. Ja ja tänkte vi. Det är väl inget större intressen. Men det kändes lite konstigt att musikalen inte började... Var tvungen att fråga en förbipasserande arrangör. "Vi börjar inte förän om 30 minuter!" Hon har lärt sig kära S1 hur hon ska göra för att familjen ska komma i tid. I lördags uppstod samma fenomen. Hon skulle jobba i Kåbdalis och vi lovade att skjutsa henne och samtidigt stanna och åka skidor. Hon började klockan 9. Det blev lite stressigt och vi skulle nog bli lite sena men enligt S1 så gjorde det inget om vi kom lite sent. Redan där skulle jag ha anat oråd. När vi kom fram tittade hennes chef förvånat på henne och sa "Men, du börjar ju klockan 11!". S2 går gärna till skolan 30 minuter innan det börjar. Hon har 300 meter till skolan så hon skulle lätt kunna krypa dit och ändå vara ute i god tid. Men varför så tidigt har jag undrat mer än en gång. "Om jag glömmer något hemma så har jag tid att springa hem och hämta." Vilken klok flicka jag har! Det händer, men väldigt sällan, att hon glömmer och har då god marginal att hinna hem för att hämta. Och hur har det gått med den tredje? Där lyckades vi inte. Hon har anammat mammans vana till 100% och gärna lite mer. När lektionen startar kan det hända att hon fortfarande är hemma. Mamman och pappan skyndar på men det hjälper inte. Hon funderar lite och knäpper sakta jackan. Sen ska hon söka mössan och sätta den på plats. Skorna ska på.... vid det laget står hejjakören bredvid och hoppar av frustration. "Snälla! Kan du S K Y N D A dig?" Nej. Det kan hon inte. Och det gör inget att hon kommer försent. Hennes lärare blir jätteglad när hon kommer. Suck. I morse var jag tvungen att kolla om hon överhuvudtaget kan stava till skynda. Hon tittade förvånat på mig och stavade - felfritt. Därefter kom frågan "Kan inte du stava till skynda?"
Och hur blev det med de tre S'en kan man undra? Ända fram till att de har haft möjlighet att själva påverka så har de nog kommit i sista minuten eller lite sent MEN SEN.... är det historia. Om S1 kommer 10 minuter före avsatt tid så är hon smått stressad och tycker att hon är sen. Flickan har till och med börjat LJUGA för sina föräldrar. I december skulle vi åka till grannbyn för att se en musikal som hon skulle delta i. På vägen dit ringde hon och undrade var vi var. "På väg! Vi kommer! I sista minuten men vi hinner fram!" Vi blev lite förvånade när vi kom fram för att det var så lite folk där. Ja ja tänkte vi. Det är väl inget större intressen. Men det kändes lite konstigt att musikalen inte började... Var tvungen att fråga en förbipasserande arrangör. "Vi börjar inte förän om 30 minuter!" Hon har lärt sig kära S1 hur hon ska göra för att familjen ska komma i tid. I lördags uppstod samma fenomen. Hon skulle jobba i Kåbdalis och vi lovade att skjutsa henne och samtidigt stanna och åka skidor. Hon började klockan 9. Det blev lite stressigt och vi skulle nog bli lite sena men enligt S1 så gjorde det inget om vi kom lite sent. Redan där skulle jag ha anat oråd. När vi kom fram tittade hennes chef förvånat på henne och sa "Men, du börjar ju klockan 11!". S2 går gärna till skolan 30 minuter innan det börjar. Hon har 300 meter till skolan så hon skulle lätt kunna krypa dit och ändå vara ute i god tid. Men varför så tidigt har jag undrat mer än en gång. "Om jag glömmer något hemma så har jag tid att springa hem och hämta." Vilken klok flicka jag har! Det händer, men väldigt sällan, att hon glömmer och har då god marginal att hinna hem för att hämta. Och hur har det gått med den tredje? Där lyckades vi inte. Hon har anammat mammans vana till 100% och gärna lite mer. När lektionen startar kan det hända att hon fortfarande är hemma. Mamman och pappan skyndar på men det hjälper inte. Hon funderar lite och knäpper sakta jackan. Sen ska hon söka mössan och sätta den på plats. Skorna ska på.... vid det laget står hejjakören bredvid och hoppar av frustration. "Snälla! Kan du S K Y N D A dig?" Nej. Det kan hon inte. Och det gör inget att hon kommer försent. Hennes lärare blir jätteglad när hon kommer. Suck. I morse var jag tvungen att kolla om hon överhuvudtaget kan stava till skynda. Hon tittade förvånat på mig och stavade - felfritt. Därefter kom frågan "Kan inte du stava till skynda?"
Kommentarer
Trackback
