Maries munsbitar

Som jag har väntat. Hela vintern har gått och inget har hänt. Men så plötsligt! Kompis K's fantastiska man som hädanefter kallas rätt och slätt M kommer hem till oss och jag hör hur han frågar maken om jag är ute. Men det var jag ju inte utan satt här och stirrade in i skärmen och lät fingrarna dansa över tangentbordet. Han berättade om det fantastiska norrskenet och var förvånad att jag inte var ute och fotade. Egentligen, man kan ju undra hur många fantastiska norrsken jag missat denna vinter. För om man stirrar in i skärmen så missar man defenitivt det som rör sig på utsidan av huset. Men å andra sidan... Jag håller till en del på facebook och det är många från byn som lagt ut bilder på kvällens färgprakt.
Jag var snabb. Kameran monterades på mitt fina Manfrotto (stativ) sen yrade jag ut i makens foppaskor och riggade upp på garageuppfarten. Hemma på våran gata i staaan.... där bjuds man på de mest fantastiska föreställningarna och de är helt gratis!



En turist gick förbi på gatan och jag var tvungen att ursäkta mig där jag stod på knä, halvklädd och försökte fota himlavalvet. Hon berättade att det var en helt fantastisk vy på sjön en bit bort. Men amatör! Det borde jag väl ha tänkt på själv. Bytte snabbt skor och lilla hunden kom skuttandes när hon såg att promenadjackan åkte på så hon fick följa. Det är så mäktigt så man saknar ord. Kompis V's lilla M-son kom skuttandes och höll mig sällskap. Vi hade det riktigt trevligt och blev rätt nöjda med bilderna som vi fångade. För vi gjorde det tillsammans.



Jag höll ut i säkert en timme. Kompis V bjöd på varm choklad till mig och kattmat till lilla hunden. Sen vandrade vi hemåt forfarande i sällskap av norrskenet.