Tillgänglighet
När jag som 19-åring liftade runt i USA i tre månader fick mina föräldrar hålla tillgodo med ett brev i veckan från mig. Där kom en relativt detaljerad rapport om vad som hänt under veckan. Jag kan förvånas över att de inte var mer oroliga och nöjd med den information de fick. Att ringa hem var det inte tal om. Under ett år pratade jag med min familj, ja kanske fem till sex gånger.
När S1 har farit på sina utlandsresor har vi pratat med varandra minst en gång per dag. Några vykort eller brev har jag aldrig sett skymten av. Tiderna förändras och även tillgängligheten. Ska man vara online hela tiden? Glömmer jag telefonen hemma så får jag skäll när jag kommer hem igen. Inte av maken utan av hela familjen. Tänk att de var tvungen att prata med mig under de 30 minuter som jag var borta.
För engångs skull har jag försökt att vara en engagerad förälder. S2 påpekar gärna att hon har fått klara sig själv sen hon var två år. Att hennes föräldrar aldrig engagerar sig i hennes skolarbete. Att…. Ja listan är lång. Men ikväll hamnade jag mitt i en rapportskrivning om telefonens historia. Det var ju intressant. Det som fascinerade mig mest var allt annat som hon gjorde samtidigt som hon skrev på rapporten. När jag var som mest koncentrerad och försökte hjälpa henne med en meningsuppbyggnad hade vi snabbt förflyttat oss till facebook där det chattades med minst fyra vänner. Sen tog vi en tvärgir in på MSN för att chatta med några andra. Telefonen pep och där pågick en sms-diskussion med jag vet inte hur många. Samtidigt som allt detta pågick googlade hon efter mer information om telefonens historia. Jag blev yr och konstaterade att jag inte har förmågan att konversera på tre olika forum samtidigt som jag koncentrerar mig på ett skrivarbete. Flickan har rätt. Föräldrarna (i det här fallet mamman) är oengagerade i hennes läxläsning.
