Sagan om Polarull-a
Det var en gång en.... flicka? som hette Polarull-a. Hon säg rätt deppad ut. Kanske var det för att hösten kom. Det var fuktigt i luften. Det ulliga håret tappade sin spänst och det var blött och kallt.
Under de perioder då solen gassade på myren och de ljumma vindarna drog fram var det lätt att hålla ordning på ullen.
Vid myrkanten där Polarull-a höll till fanns det många av hennes slag. Men alla såg inte lika bedrövade ut. Några hade rosa stänk i sin ull och andra mer guldlik. Du förstår att Polarull-a blev lite avis.
Polarull-a ville ju så gärna se ut som de andra ullorna men för var dag som gick så blev ullstråna färre och färre.
Med vindens hjälp fick hon vissa dagar lite skurv på frisyren.
Men tillslut tog vädrets makter över och blåste ut ull-livet på den lilla myren.
Nu får vi vänta till nästa sommar och se hur Polarull-a och hennes likar tar sig på den lilla myren.
Under de perioder då solen gassade på myren och de ljumma vindarna drog fram var det lätt att hålla ordning på ullen.
Vid myrkanten där Polarull-a höll till fanns det många av hennes slag. Men alla såg inte lika bedrövade ut. Några hade rosa stänk i sin ull och andra mer guldlik. Du förstår att Polarull-a blev lite avis.
Polarull-a ville ju så gärna se ut som de andra ullorna men för var dag som gick så blev ullstråna färre och färre.
Med vindens hjälp fick hon vissa dagar lite skurv på frisyren.
Men tillslut tog vädrets makter över och blåste ut ull-livet på den lilla myren.
Nu får vi vänta till nästa sommar och se hur Polarull-a och hennes likar tar sig på den lilla myren.
Kommentarer
Trackback
