Tvångshandling
I gårkväll försökte jag att blogga på min smarta mobil. Men jag vet inte om det var jag eller telefonen som var osmart för det fungerade inte. Jag kom så långt som till rubriken men kunde inte skriva texten. Jag hade ju kunnat gjort flera inlägg med långa rubriker så hade jag i alla fall frått fram ett budskap. Typ "inte imponerad av IKANO-banken". I går satte de mitt tålamod på prov. Ordentligt. Jag var så arg så hårrötterna knorrade sig.
K-ollegan och jag åkte på en liten inköpsresa. 27 mil till den stora blå butiken på gränsen till Finland. Bara för att vara säker ringde K-ollegan dagen innan och förklarade att vi har ett nytt företag och ville handla på faktura. "Ta med ett registreringsbevis" var svaret. Men tror du att det räckte? I en och en halvtimme satt vi på företagsavdelningen. Jag måste berömma den unge pojken som fick oss vid sitt bord. Han hade ett tålamod utan dess like och försökte verkligen hjälpa oss så gott han kunde. Till slut lyckades det. Men en och en halv timme! Den unge pojken insåg nog att kvinnorna var överhettade och bjöd oss på kaffe och bulle. Det var ju snällt och helt rätt taktik för att få oss på ett mer stabilt humör.
Sen handlade vi. Vi började med två vagnar. En till företaget och en till våra hem. Innan vi kom till kassan (då var det läge att bli utslängd strax innan kl 20.00) hade vi fyra välfyllda vagnar. Vi hade till och med lyckats bygga fina berg. Att ta sig igenom kassan var en prövning. När kassörskan skulle fixa fakturan kommer texten på kassan upp med "ring IKANO-banken". Det var inte riktigt vad vi ville höra då. Men det gick i alla fall bra.
Nästa prövning var att packa bilen. Två män stod och tittade på. Jag tror att de slog vad om huruvida vi skulle rymmas allt i bilen. Och hur tänkte vi egentligen? Eller var det så att vi inte alls tänkte? Vi är duktiga på att packa. K-ollegan gav till ett segertjut, slängde igen bakluckan och hoppade in bakom ratten. Kvar bakom bilen stod tre plastlådor.... De fick trängas vid fotutrymmet vid passagerarsätet. Kramp i benen var bara förnamnet.
Det blev en tur som hette duga. Vi åkte innan klockan 7 och kom hem 1 på natten. Det är verkligen energikrävande att handla. Vem tycker att det är kul?
K-ollegan och jag åkte på en liten inköpsresa. 27 mil till den stora blå butiken på gränsen till Finland. Bara för att vara säker ringde K-ollegan dagen innan och förklarade att vi har ett nytt företag och ville handla på faktura. "Ta med ett registreringsbevis" var svaret. Men tror du att det räckte? I en och en halvtimme satt vi på företagsavdelningen. Jag måste berömma den unge pojken som fick oss vid sitt bord. Han hade ett tålamod utan dess like och försökte verkligen hjälpa oss så gott han kunde. Till slut lyckades det. Men en och en halv timme! Den unge pojken insåg nog att kvinnorna var överhettade och bjöd oss på kaffe och bulle. Det var ju snällt och helt rätt taktik för att få oss på ett mer stabilt humör.
Sen handlade vi. Vi började med två vagnar. En till företaget och en till våra hem. Innan vi kom till kassan (då var det läge att bli utslängd strax innan kl 20.00) hade vi fyra välfyllda vagnar. Vi hade till och med lyckats bygga fina berg. Att ta sig igenom kassan var en prövning. När kassörskan skulle fixa fakturan kommer texten på kassan upp med "ring IKANO-banken". Det var inte riktigt vad vi ville höra då. Men det gick i alla fall bra.
Nästa prövning var att packa bilen. Två män stod och tittade på. Jag tror att de slog vad om huruvida vi skulle rymmas allt i bilen. Och hur tänkte vi egentligen? Eller var det så att vi inte alls tänkte? Vi är duktiga på att packa. K-ollegan gav till ett segertjut, slängde igen bakluckan och hoppade in bakom ratten. Kvar bakom bilen stod tre plastlådor.... De fick trängas vid fotutrymmet vid passagerarsätet. Kramp i benen var bara förnamnet.
Det blev en tur som hette duga. Vi åkte innan klockan 7 och kom hem 1 på natten. Det är verkligen energikrävande att handla. Vem tycker att det är kul?
Kommentarer
Trackback
