Maries munsbitar

Måste scrolla ner och kolla vad jag nu lovat. Har varit ute hela dagen och är nu hemma och vänder. Måste duscha av mig arbetsdamm, kamma lockarna och (fast det kommer jag inte att hinna) måla naglarna. Så är det. Man får hela tiden göra sina val. Förresten borde jag sy i en knapp i kappan. Få se nu... ska jag blogga eller sy? Kan man åka på basketmatsch och sakna en knapp? Men gulleS1. Mammas rädderska alltid. Nu syr hon och jag bloggar. Hinner jag duscha och klä mig på fem minuter? JAAAAAAAAAAAA. Det gör jag ju alltid.

Men jag hinner inte med den långa berättelsen. Så du får höra om Havanna. Det bästa spar jag tills i morgon.

på 70-talet, när jag gick på högstadiet var det två coola grabbar, Roffe och Anders, som startade en jeansaffär i en gammal skomakarlokal. En liten grön stuga inklämd i centrala stan. Där köpte alla ungdommar Wrangler, Kela, Gul&Blå och vad som mer var modärnt. Men inte jag. Jag fick hålla tillgodo med en häst. Man kan inte få allt sa min mamma. Jag var nog rätt nöjd med min häst. Ännu nöjdare blev jag när hon fölade som en liten extra bonusöveraskning.

Nåväl Smash, som butiken hette, har bytt skepnad många gånger under årens lopp och har nu omvandlats till en delikatessaffär.



Det var en trevlig butik att komma in i. Köpte en underbar liten bit ost. Den slog de in i turkos silkespapper. Det kändes lyxigt.



Den franska läsken har vi sett på andra ställen och är tyligen rätt populär. Jag har inte smakat den ännu men får kanske snart anledning att göra det.



Provade på några chokladbitar som var smältande goda. Tänkte nästan vända och köpa några till men hejdade mig.

Okey kära vänner... Än är jag inte klar. Vår resa var lång och så är berättelsen. Men nu drar jag till Lule på basket.

Ha en riktigt skön fredagkväll.