Sommarprat
När jag är för mig själv på mornarna i bageriet brukar jag lyssna på Sommar. Skulle vilja hoppa i listan och plocka dem som jag känner igen och som låter kul men jag har bestämt mig för att köra hela listan. Man vet aldrig vad man missar. I dag var en sådan dag.
Antje Jackelén. Så många tänkvärda funderingar jag fick. Goda skratt och en och annan tår. Kvinnan som trodde att hon delade sin soppa med en mörkhyad man, när det i stället var han som delade med sig till henne. Oj så jag skrattade. Hade kunnat vara jag. Naturligtvis är det mer till denna berättelse. Hon bjöd på en salig blandning av musik. Där ibland Panis Angelicus – Änglabröd. Vad kan passa bättre i ett bageri? Och så minns jag… När vi var på konsert i gamla kyrkan i Jokkmokk. Kantor Irina hade kämpat och tränat med S1 som sjöng den helt underbart. På en av bänkarna satt mormor. Tårarna rann efter hennes kinder ”Men Marie, jag trodde hon skulle sjunga en vanlig sång!” Det var en stolt och rörd mormor som satt där. Och när jag hör tonerna så tänker på stunden, stoltheten och saknaden… som aldrig går över.
https://www.youtube.com/watch?v=nzTjY79nGRE
Men se det...
.... snöar! och det är roligt, hurra!
Minns min första midsommar i Norrbottens inland. S1 som var dryga två år fick ha ylleunderställ under sin fina tunna sommarklänning.
I går staplade jag vet och spottade knott. Massor av knott.
I dag drar jag på mig dunjackan och njuter av en mygg- och knottfri kväll.
Personligt rekord
Nog är de både fina och sköna mina nya kängor. Och det går jättebra att springa i dem också. Det har jag testat. Häromdagen gjorde jag nämligen personligt rekord i att ta mig från inrikes, terminal 4 till utrikes terminal 5 på mindre än 10 minuter.
Jag var lite väl optimistisk när jag bokade planet men det funkade att boka så då måste det ju funka i verkligheten också… tänkte jag.
Redan innan avgång var planet 15 minuter sent. Och jag hade 40 minuter på mig. Suck. Hjälpsamma flygvärdinnor satte mig på första raden. Jag var ute innan rampen låg på plats. Sen sprang jag.
Alla som stod i kö vek snällt undan och det var bara att springa. Ända tills…. Säkerhetskontrollen. Där tappade mina fina kängor allt värde. PIP PIP. ”Ta av dig skorna” 12-hålade med tröga sidensnören? Du måste skämta?! Nä. Det gjorde han inte. Där var jag flink i fingrarna och skorna åkte snabbt av men sinkade mig på några dyrbara minuter. Sen sprang jag. I oknytta skor. Det gick också bra.
Högröd och svettig damp jag ner på min flygplansstol. Jag hann!
Till näsa flygresa ska jag ha en liten komihåg-lista.
- checka alltid in allt bagage med tanke på eventuella språngmarscher
- skippa dr marteen. Även om de är sköna att springa i
- gärna lättklädd och joggingskor
-
Kommer jag ihåg det så kan jag nog vara ännu snabbare nästa gång
Rosa - orange - röd -lila. Same same but different
På väg från lilla byn till det stora samhället kommer jag på att jag glömt mina stövlar. Ringer min morbror som är kvar hemma och kommer till stora samhället i morgon.
"Hej! Kan du ta med mina rosa stövlar när du kommer i morgon?"
"Visst. Vänta lite så får jag gå och kolla."
Kort paus.
"Du... det var många röda skor där!"
"Nej nej! Inte röda. Inte lila. Rosa!"
"Vänta lite.... Menar du de rödlila gympadojorna?)
Hm... Hur förklarar man rosa?
"Ett par stövlar! De är nog vikta i skaftet. ROSA!"
Då rycker morbrors fru in...
"Här står ett par ljusrosa mockastövlar med vit snörning, fråga henne om det är dom."
Bingo.
Återigen kan jag bara stilla konstatera att män har ett helt annorlunda färgseende än vi kvinnor.
Åsnebrygga #1
Mamman "vad hette han?"
Flickan " vet inte. Något med älg tror jag..."
Mamman "??? Ja!!!! Helge:)"
Undrens tid är inte förbi
Sent ska syndaren vakna. Det känns nästan som om middagsbloggen gått i graven. Tiden har lagts på annat. Typ ett företag som tagit all tid. Å bara för att inte få långtråkigt. Nån gång. Så har vi dragit på oss tidernas rustninsprojekt. Nytt hus. Nya idéer. Och massor av jobb.
Vi säger så här. Det blir inga middagstips. Matlagning är överskattat. Nu lever jag i tidsnöd. Det ska gå fort. MEN... Det ska fortfarande smaka gott. Mycket gott. Så mina vänner. Inga förväntningar på recept. Utan det blir lite betraktelser. En och annan bild. Om jag nu ägnar lite tid åt mina bilder. Och naturligtvis blir det en och annan snickerihistoria.
Glad midsommar<3
Morgonstund har guld i mund
Vad är man för fotograf när man hela tiden lämnar kameran hemma? Det är så många fantastiska bilder som jag har ofotade. I morse tog jag en promenad runt sjön i Jokkmokk. Det var helt underbart vackert. Den lilla ankfamiljen (eller typ annan sjöfågel. Vi behöver väl inte vara så noga?)simmade i den spegelblanka sjön upplyst av en stor orangeformad sol. Jag får hålla till godo med min lilla iPhone som kamera.
Grönt är skönt
För två år sedan började jag, eller rättare sagt - skulle jag börja en distanskurs i digital bildhantering. Jag är en rätt dålig användare av photoshop. Kan det bero på min lata sida? När jag har tryckt av så ska bilden vara klar. Men man har ju användning av photoshop. Ibland kan en liten justering räcka för att rädda en bild.
Nå väl. Jag har haft andra saker som prioriterats högre än denna kurs. Den 20 september 2012 stängdes videolektionerna av. Sen skulle sista uppgiften vara inlämnad. Tre bilder och en dokumentation över hur man tänkt och hur man tagit del av en tjock boks information - naturligtvis.
Förra sommaren satte jag upp ett mål. Och det klarade jag av. Sen startade jag ett till företag. Och det lyckades jag också med. Men där fanns inte en minsta lilla sekund över till kursande. Jag liksom förträngde och glömde bort. Ända tills helt nyligen.
Jag ångrar mig för att jag inte var snabbare i starten. Jag ångrar mig för att jag inte tränat mer efter varje lektion. Jag ångrar mig... inte för allt annat jag har gjort. Se aldrig bakåt!
Nu är det inte ens sista minuten. Nu är det på övertid. Efter en veckas vånda och sökande satte jag temat i dag. "Grönt är skönt". Kanske inte att jag har trixat och pillat jättemycket men jag har gjort det på mitt vis och hoppas att det räcker hela vägen fram till granskande lärare. I morgon väntar skrivjobbet. Jag blir säkert klar. När jag väl bestämmer mig och sätter upp ett mål så når jag fram. Även om vägen är lång och backen upp är brant.
En stilla afton
Det är så magiskt vackert runt sjön där jag huserar - Kåbdalis jaur. Varje gång jag passerar stannar jag och njuter. Varje dag är olika. Nu bjuds det på en kaskad av vackra färger.
I gårkväll stack kolleganK och jag ut med kanoten. Spegelblankt. Tyst. Magiskt vackert. Vi såg svanparet som huserar i sjön. Försökte komma nära men blev avslöjade. Paddlade genom sjögräset som ritade vackra mönster på vattenytan. Vassen böjde sig i roliga formationer. Rönnbärsträdet speglade sig i sjön. Jo du är jättevacker! Rådimman kom. Mörkret la sig över sjön. Den halva mångubben tittade upp över trädens toppar och speglade sig i sjön. Jo du ser också rätt bra ut:) När vi klev i land konstaterade vi att det var rätt mörkt men ögonen hade vant sig.
Jag hade kameran med mig. Vem vet. Kanske jag lyckas redigera några bilder och lägga ut. Tillsvidare får ni hålla tillgodo med bilder från mobilen.
Sweet sixteen
Varje dag säger vi "Oj vad tiden går fort". KolleganK och jag konstaterar ofta att tiden i den lilla lanthandeln har en alldeles egen fart. Där går det ännu fortare.
Denna dag minns jag alldeles speciellt. Den står mig väldigt varmt om hjärtat. Och jag var med om den absolut häftigaste upplevelsen i mitt liv.
Det är sexton år sedan. Och jag sov lite för länge. Så i vanlig ordning var maken och jag sena. Den är gången visade det sig att vi var alldeles för sena. Eller inte? På väg till Gällivare strax efter Porjus blev det tvärnit. Och i skuffen på vår Volvo 745 föddes hon snabbt och lätt vår älskade S2. Det var vi tre. En oändlig tystnad. Höstkallt och galet vackert. Och i min famn hade jag en av de vackraste små skapelser. Hade ingen aning om vem det var eftersom jag snabbt lindade in henne i en tröja. Sen vågade jag inte titta. Så spänningen om pojke eller flicka fick leva vidare ännu en liten stund.
Upplevelserna har fortsatt med denna lilla flicka som nu växer och blir... ja, vuxen?
Som vi diskuterar, argumenterar, skrattar och bråkar.
Jag önskar dig all lycka genom livet och hoppas att du fortsätter att vara den du är och tror på dig själv. För det gör jag.
Bästungar!
I söndags fick jag ett mess när jag jobbade i den lilla lanthandeln från S2. "Kommer du hem i kväll?" Svaret var nej för jag skulle upp och baka tidigt och jag undrade naturligvis varför hon undrade. "Morsdag!" Hm. Ja just det. Hur kunde jag glömma? Kanske för att jag egentligen inte bryr mig. Inte nu längre när min mamma inte finns att fira. Men jag ska ju inte sticka under stolen med att makens morsdagspresent, en Desigualkklänning som han själv lyckades inhandla i Barcelona inte satt helt fel. Nå väl, jag messade S2 att jag kommer hem på tisdag och blir gärna bjuden på en gomiddag. I dag fick jag order att ta med mig dricka hem till middagen. På en tisdag?! Gomiddag! Spännande värre och jag fick bråttom hem. Funderade på vad de skulle överraska med och hade allvarligt talat inga större förväntningar. Men tänk att de chockade mamman totalt. Oj så glad jag blev. De hade fixat min absoluta favvomaträtt som jag själv äter alldeles för sällan - SUSHI!
Kan du förstå att jag just då älskar mina ungar alldeles kopiöst och tycker att jag är världens lyckligaste mamma.
De vet verkligen hur de ska överraska.
Bordet var vackert dukat. Arvegodstallrikar från gammelfaster Elvira passar alldels utmärkt som sushitallrik tillsammans med den lilla soyaskålen från IKEA. De hade hittat igen de små söta virkade underläggen som jag köpt för en billig penning på Röda Korset och lagt dem under vinglasen. Vinglasen var fyllda med kolsyrad saft. Mums!
Jag gick mig ut en afton.
To Tjirsa with.....
.... ja inte är det kärlek kan jag säga.
Björnprojetet som pågår i Kåbban kan nog bli ett lyckat projekt. Man får fram riktigt bra information. Man ser också tydligt hur björnarna far fram bland renhjordarna i Udtja Sameby.
Det finns cirka 28 björnar enligt spillningsinventeringen i området. Enligt forskningen multiplicerar man 28 björnar med 1.5 och får då 42 björnar. Av dessa bär 7 stycken sändare som är uppkopplad till GPS. Det är dessutom märkt 1100 dräktiga vajor med sändare. Man kan alltså följa dessa björnar och se exakt hur de rör sig. Sändaren skickar iväg signaler var 30:e minut då björnen rör sig. Då björnen träffar en vaja med sändare ger björnen 1-minuts positioner. Om björnen stannar lite längre på ett ställe så går det fram tätare med signaler och det blir många signaler på ett litet område, ett sk kluster. Med största sannolikhet vet man att björnen stött på ren och förmodligen dödat/ätit upp en kalv eller flera kalvar på detta ställe. Det är väldigt sällan som man inte hittar dödade renkalvar eller några benbitar från en uppäten kalv i klustren.
Tjirsa, som jag fick följa, har verkligen jobbat på bra. Eller obra ska man kanske säga. På åtta dagar har hon fällt 29 kalvar. Vi hittade ytterligare tre. Och för var dag fäller hon fler och fler.
Men vad är en björn av.... ja hur många? Nu menar jag inte att man ska ut och skjuta alla björnar som finns. MEN... det kanske börjar finns för många? Och det är kanske dags att inse att björnen i vissa näringar är ett stort problem.
Nu tycker jag att det är dags att räkna lite. Om vi antar att alla alla björnar inte är lika effektiva som Tjirsa utan fäller i genomsnitt 12 kalvar. Och i det här fallet rör det sig om 42 björnar. Då har man i byn tappat cirka 50 procent av kalvarna. Jaha tänker du säkert och de får säkert bidrag från Staten. Jo men visst. Den är på 24 000 kr, som ska delas med Rödingträskgruppen som ingår i Udtja sameby. Så Udtjagruppen får alltså 12 000 kr. Men bidraget täcker ju inte upp förlusten. Kalvarna som ska hjälpa till att föryngra och bygga upp hjorden finns ju inte mer. Det är ju inte som så att en renägare kan fara iväg till Skåne på en auktion och köpa nya djur så som en bonde kan. Det som dör är borta. For ever.
-
Hur skulle det se ut om björnen gav sig in i en kohage och slog hälften av alla kor. Jag bara undrar.... skulle det bli
rubriker i tidningarna?
I björnens spår
Hur är det nu... I april kommer björnen ut ur sitt ide och är JÄTTTEHUNGRIG. Och jag är JÄTTERÄDD! I vårt samhälle far folk omkring efter skogsvägarna i hopp om att se björn. Men vet du, jag klarar mig jättebra utan. Jag vet att de finns där. Jag behöver ingen övertygelse om det. Är inte så säker på att jag tycker att de är gulliga heller. Jo men visst, de gamla gosedjuren är väl mjuka och söta. Men den riktiga? Med ramar som sopar ren väg lätt som en plätt.
Jag har hört att björnen äter protein, typ andra djur, när den vaknar för att snabbt fylla på alla depåer. Sen övergår den till att vara vegetarian.
Jag har också hört att den björn som aldrig ätit andra djur förblir vegetarian. Men hur går det till? Och vad sjutton äter den då i slutet av april när det inte finns ett enda bär eller annan gröda för den delen? Inte kan väl en björn leva på bark och lava?
Jag trodde att björnen tog djur och åt upp rubbet och sedan vandrade vidare mätt och belåten. Men vet du... så är det absolut inte. Nu mer ser jag björnen som en stor förödare och en mordisk varelse.
Efter en dag i skogen med N-J och P, där vi följde björnen Tjirsas bärsäkargång blev jag riktigt ledsen. Ledsen i mammahjärtat när jag ser hur små renkalvar stryker med för dödandets skull. Ledsen som företagare när jag förstår den stora förlusten för renägarna i området. Ledsen för att det är så himla svårt att få ut information på ett vettigt sätt. Ledsen när människor rycker på axlarna, vill inte alls höra och tycker i ett andetag att alla djur ska få leva. Men ursäkta mig. Vad finns på din tallrik?
Nytvättat
Det här är vår bil. Visst är den blank och fin! Nästan så att man kan spegla sig i den. I vår familj är det makens uppgift att städa och tvätta bilen. Det gör han, ogärna, i genomsnitt en gång per år. Däremellan hoppas vi på lite regn som sköljer av den värsta skiten. I går, när jag for i väg till den lilla lanthandeln fick jag stränga order om att inte bege mig ut på några skogsbilvägar. Och vad händer? Idag fick jag följa med två killar som jobbar i ett björnprojektet långt ut i skogen efter krokiga dammiga skogsvägar. Du kan ju gissa hur bilen såg ut. Men vet du, det gör inget. För det jag har varit med om idag var riktigt intressant. Nu ska jag sammanställa min upplevelse och om några dagar lovar jag att dela med mig till dig.
