Maries munsbitar

Min lilla hund tillhör den petiga sorten. Hårda kulor ätes långsamt. En och en. Fast helst inte alls eftersom det finns sånt som är godare. Hon kan springa benen av sig för ortens falukorv. När grannen kom promenerandes med en kasse fylld av den tyska kvinnans delikatesser fick grannen snabbt en ny beundrarinna av den hårigare sorten. Men han var svårflörtad vår granne. Han delade inte med sig av läckerheterna.
Annat är det hos mattes kompisar. Hos kompis K får hon älgfilé. Ni kan ju gissa hur glad lilla hunden blir när vi styr kosan mot deras hus. Hon tror, som hundar gör, att hon alltid ska få finaste filén när hon kommer dit.



Hos kompis L och hennes prins blir minsann lilla hunden handmatad med kycklingfilé! Snacka om att fjäska. Hon trivs rätt bra i deras hus, lilla hunden. Men hemma hos mig är det andra bullar. Här får hon något som likna hemlagad pölsa. Det som blir över på köttkoket. Det sega seniga som jag inte vill äta. Sen blandar jag i korngryn och lite morötter. Små hundar av det här slaget gillar faktiskt grönsaker och frukter. Idag kokade jag en tunga som har legat i frysen väldigt länge. Jag har inte vetat hur den skulle tillredas. Men som hundmat är det ju bara att koka och skära i bitar - hela rubbet. Men se då kom kompis K och gav mig skäll (inte hunden). Den godaste delen! Hur kan jag ge den till hunden?
När hunden flyttade in hos oss blev maken lite stressad. Han såg en viss konkurens med hunden. Nu för tiden delar de på resterna. Maken är inte så förtjust i den lösningen. Han ser nog helst att hunden äter de små hårda runda. Måttet var rågat den gågnen maken kom hem och upptäckte att jag kokade HANS lever till hunden! Oj! Nu blev det ett syftningsfel å det grövsta! Låt mig förtydliga. Maken har fortfarande SIN lever på rätt plats i kroppen men han hade en renlever i frysen som han tänkte äta. Det var bara det att jag hann före. Levern blev hundmat och maken blev ledsen.



Men vet du vad. Hunden, som har haft riktigt rinniga ögon, blev av med det besväret sen hon fick mer lever i kosten. Ska vi då dra slutsatsen att om man äter lever (men jag vill inte!) så får man vackra orinniga ögon.

Under vissa perioder kan det hända att jag är mer borta än hemma. Men jag tycker ändå att jag har varit mer hemma än borta under det senaste året. Kanske... Om jag inte tänker efter så mycket.
En gång hade maken varit i Italien på en egen resa. Han hade massor av presenter med sig hem till alla sina flickor. Jag fick en grön urläcker resväska. Det passade jättebra för själv skulle jag fara till Paris. Det var en riktigt fin sifferlåskombination på väskan. Jag lade in en kod och glömde koden efter fem minuter. Maken blev irriterad och tyckte att jag var vårdslös när jag försökte bända upp låset med en matkniv. Till slut redde vi ut det hela och jag kom ihåg koden. Lovade maken dyrt och heligt att inte låsa väskan.
Kollegan och jag for glatt iväg för att ta det sena flyget till Arlanda. Vi skulle sova över på Arlanda för att ta det tidiga flyget till Paris dagen efter. När vi kom fram till hotellet fick jag inte upp min väska. Låset hade gått i baklås! Kollegan fick ringa till maken för jag visste hur det skulle bli. Han vart IRRITERAD trots att kollegan bedyrade att jag INTE låst väska utan väska baklåste sig själv. Trodde han på det?
Med hjälp av en söt ung receptionist lirkade vi upp låset som därefter var ett minne blått. Vi tog oss till Paris. Tillbringade några arbetsdagar där och åkte sedan hem. När vi kom tillbaka till Arlanda var det mesta av vårt bagage kraschat. Så även min fina nya gröna väska med trasigt lås. Flygbolaget ersatte den med en svart mindre fin men större väska. Förhoppningen var att maken inte skulle se att den fina gröna väskan var utbytt. Män kan ju ibland ha vissa svårigheter att komma ihåg färger.
Väskan har sedan flackat runt halva Europa på både privata och jobbresor. Jag blir lika förvånad varje gång den kommer rullandes på bandet helt oförstörd. Inte ens att någon annan resenär har tagit den av misstag då den ser lika dan ut som alla andra.



Men nu har det hänt. Väskan har åkt på en egen resa. Kompis L försökte sig på en en panikpackning i gårnatt. Rätt sent upptäckte hon att hennes resväska hade åkt på en egen tur till Stockholm. Goda grannar finns till för att hjälpa till i knipa så naturligtvis fick hon ta min väska.. Men dig och mig emellan - jag skulle hellre sett att jag hade fått åka till Wien med hennes väska.

Jag kan köpa bak- och kokböcker bara för att de är vackra. Fina bilder, trevlig text, något extra med pappersytan på sidorna. Förra våren var familjen på en resa till Tolouse - La Ville Rose - den rosa staden. En fantastiskt trevlig stad i ett sken av rosa. Anledningen till namnet är att man tillverkar eller kanske tillverkade tegelstenar där. De flesta av byggnaderna i staden är byggda i tegelsten.

I en bokaffär hittade jag en receptbok med olika recept på macaroner. Boken var enormt vacker men skriven på franska och fullkomligt obegriplig för min del. Tvekade en stund men lämnade boken i affären. Det ångrar jag idag. Nog hade det gått att räkna ut vad det stod. S1 är dessutom en fena på franska. Det kanske är dags för henne att lära sig att läsa franska recept.
Macaroner, eller den amerikanska varianten whoopie pies, är nu enligt treden det man fikar. Glöm cup cakes.
Jag hittade detta recept hos en annan bloggare och snodde det rakt av. Kakorna har en mycket nära karaktär av Ballerinas kladdkaka men är naturligtvis ÄNNU godare.

Whoopie pies
- cirka 40 kakor som sedan läggs ihop till dubbla kakor med fyllning emellan
60 g smör
4 msk olja med neutral smak
2,5 dl farinsocker
1 ägg
2 tsk vaniljsocker
knappt 4 dl vetemjöl
1,5 dl kakao
1,5 tsk bakpulver
0,5 tsk salt
2,5 dl mjölk
Vispa smör, farinsocker, vaniljsocker och olja vitt och pösigt. Vispa ner ägget.
Blanda mjöl, kakao, salt och bakpulver. Tillsätt dessa i smeten. Sikta gärna ner det för att undvika klumpar. Vispa på låg hastighet. Tillsätt mjölken och vispa tills smeten är slät.
Klicka eller  spritsa (YES! Nu har jag äntligen användning av min dyrt inköpta partyplastsprits) ut små kakor på ett bakplåtspapper.
200°C i 7 - 10 minuter
Låt kakorna svalna.

Chokladfyllning
4 msk smör
4 msk grädde
3 dl florsocker
1 dl kakao
1 tsk vaniljsocker
2 krm salt
Smält smör och tillsätt grädde.
Blanda de torra ingredienserna och slå över smörblandningen.
Låt fyllningen kallna och rör om då och då.
Bred fyllning på en kaka och sätt ihop med en ytterligare.

Avnjutes med ett glas kall mjölk!

I går var jag ute på en riktigt lång promenad med lilla hunden. Kompis L hade blivit intervjuad och intervjun skulle sändas under de lokala nyheterna. För ovanlighetens skull pluggade jag in en radio i öronen. Inte hela radion men headsetet till mobiltelefonen som även har en radiofunktion som jag sällan använder för jag kan ju inte höra något annat när öronen är igenpluggade. Promenaden var rätt lång så jag hann höra nyheterna några gånger. En av dagens nyheter var att vi svenskar har ökat köttkonsumtionen enligt en undersökning från Jordbruksverket. Är det bra eller dåligt? Konsumtionen av nöt- och griskött har ökat med mer än tre procent och kyckling med mer än fem procent. Det här är ju en av mina stora intresseområden och snabbt går jag igång.
Hur är det egentligen? Att vi KÖPER mer har ju redan Jordbruksverket konstaterat men ÄTER vi mer eller slänger vi mer? Ökningen av inköpen har skett sedan vi gått med i EU eftersom kött blivit billigare. En fördel att vara med i EU kan man tycka. Vi får billigare mat. Men.... jag är inte så säker på att det är så himla bra att maten blir billigare eftersom vi slänger mer! Hur bra är det? Om vi ska se på det hela ur ett klimatsmart perspektiv så är det ju inte alls bra.



Vi lever i ett konsumtionssamhälle där köp, slit och släng blir allt tydligare. Nu skulle det vara riktigt intressant att höra vad DU tycker. Svara gärna.

Flera är gångerna där jag påpekar min åsikt om att inte slänga mat. Jag tycker gott att man kan äta vegetarisk mat någon gång under veckan. I vår familj har vi en favorit som vi tar till när vi har bråttom eller inte vet vad vi ska äta.

Snabba linsgrytan
2 dl röda linser
2 dl ris
1 liter vatten
1 lök
1 buljongtärning
salt
peppar
ev libbsticka
saften av en halv citron
olja
Hacka löken och stek den på svag värme tills den blivit genomskinlig. Tillsätt ris, linser, buljong, kryddor och vatten. Koka på svag värme tills ris och linser kokat ihop. Pressa i citronsaft.
Jag brukar ha libbsticka i min trädgård. Det är en krydda med mycket kraftig smak och som används i buljonger. Ett blad räcker för att ge grytan en särskild karaktär.

Jag var i Japan under en längre period i min ungdom. Tanken var att jag skulle stanna i några månader men det blev mer än ett år. Visst blir man påverkad. Både av mat och kultur. Japan har en alldeles egen plats i mitt hjärta och jag har alltid trott att jag skulle återvända rätt snart men åren går. Måste ju ärligt erkänna att jag inte är så sugen på att åka dit nu.
Under några år bodde en japansk flicka i byn. Hon kom hit som utbytesstudent, trivdes så bra så hon kom tillbaka och fortsatte sina studier i byn. Vi umgicks ofta och N-chan och jag skulle ordna oss en sushiafton. På den tiden (faktiskt bara åtta år sedan) var det inte självklart att man kunde köpa sjögräs, risvinäger och andra nödvändiga ingredienser till sushi i byn. Vi for till ett större samhälle längre bort och införskaffade det vi behövde. Butiken hade en hel hylla med exotiska produkter och vi frossade. Åter i byn och i mitt hus drog vi igång med riskokning. N-chan lärde mig då att sushiris är dyrt och absolut inte ett måste. Det går lika bra med grötris. Fakturm är att receptet för sushiris står på grötrisförpackningen. Visste du redan det? Vi skar och hackade, kokade och pillade. Barnen, som var rätt små, grät av hunger och hade absolut ingen aning om vad som skulle serveras. Jag vidhåller att hungern är den bästa kryddan. Vi lyckades också bygga upp en nyfikenhet och förväntan hos barnen. Någor nytt och spännande var på gång. När vi efter många timmars arbete, och bordet fyllt av brickor och uppläggningsfat, satte oss till bords så åt de små liven med god aptit. Sen dess har sushi varit en av deras favoriträtter. Även den råa fisken - sashimi. Två vuxna och tre barn klarade inte av att tömma hälften av faten. Vi ringde runt bland grannar och bjöd in på en mycket sen middag. Alla hade redan ätit men kom över för att smaka på vår spännande middag. Trots all hjälp så räckte det till ytterligare en middag åt familjen.
S2 har konfirmerats i helgen och från tidigare blogginlägg så har ni sett hur vi bakat och bakat. I gårkväll stod sushi på önskelistan. Gästerna var inbjudna på middag klockan 17.30. Vi älskar sushi men tillagar det inte ofta. Vet egentligen inte vad man ska säga. Det är ju inte så att man lagar sushi. Det består mer av ett hackande, komponerande, pillande och rullande. Jag kände en viss ro när jag stod vid bänken och utövade kvällens hantverk. Vännerna satt runt bardisken och underhöll mig. Eller var det kanske jag som stod för showen? S2 bistod då och då. Gäster och barn fick göra akuta nödutryckningar för att kompleterna då fanatsin svävade iväg och fler varianter av sushin fanns på önskelistan.
Jag gjorde maki (sjögräsrullar) och nigiri (risbollar med fisk och räkor). Testade även en sesamrullad risrulle. Den blev jättegod men skulle ha vilat längre så att riset fått klibba ihop lite bättre.



Jag kokade dubbel sats med ris enligt recept på grötrisförpackningen. Men insåg efter ett tag att det inte skulle räcka så jag kokade en sats till.

Sushiris - en sats
2 dl grötris
5 dl vatten
2 krm salt
1 tsk risvinäger
Koka riset på låg temperatur i cirka 25 minuter



Ingredienserna förberedes.

• räkor
• rå lax som varit frusen
• gurka
• avokado
• crabsticks
• tonfisk
• majonnäs (det är faktist väldigt japaskt)
• äggrulle (ännu mer japanskt

Äggrulle är något som jag lärde mig att tillaga i Japan.
3 ägg
2 msk japansk soya
1 tsk socker
2 msk vatten
Värm olja i en stekpanna. Häll lite äggsmet i pannan så att det blir en tunn kaka. När undersidan är gräddad rullar man försiktigt ihop kakan. Låt rullen ligga kvar i pannan. Slå i mer smet - rulla rullen över kakan. Fortsätt att slå i tunna kakor och rulla fram och tillbaka. Till slut har man en tjock fin rulle som skärs längs efter.



Nigiri
Vi skar räkorna längs efter och lade över riskuddarna.
Rå lax skivades tunt. En liten klick wasabi under laxen på riskudden.



Här blandade vi lite olika.

• rå lax och avokado
• ägg, majonnäs och gurka
• crabsticks och gurka
• crabsticks och avokado
• tonfisk, ägg och gurka
• tonfisk, gurka och majonnäs

Det som tog tre timmar att tillaga åts upp på 20 minuter. En av gästerna kom fram till att i Japan tar det 20 minuter att tillaga och sen äter de i tre timmar. Tänkvärt...

Jag är den mest morgonpigga i familjen men i morse kom S3 och väckte mig klockan 7. Både hon och jag blev förvånade över den omvända ordningen. Resten av familjen kördes bryskt upp. Nu är det dags för helgstädning. Barnen styrdes in på olika sysslor. En städade badrum och toaletter. En fick baka och den tredje (minsta) yrde mest runt och försökte hjälpa till. Två av barnen liknade dem vid feerna i Törnrosa, en som städade och en som bakade tårtan. Maken gav upp efter upprepade dammsugningar av ett och samma rum - köket. Min mamma städade alltid köksgolvet när hon skickat ut pappa, mig och lillebror i bilen. Där satt vi snällt och väntade medan mamma städade, plockade ut rullarna ur håret och sminkade sig. Avslutningsvis tog hon en rejäl parfymdusch. Det finns en doft som fortfarande ger mig en akut åksjukekänsla fast jag kan befinna mig i ett rum. Mammas parfym naturligtvis. Lyckligtvis bytte hon doft efter några år. Vi bor i ett litet samhälle och är alltid sent ute så kanske det inte är så klokt att mannen städar köksgolven medan övriga familj - ja, vi skulle ju få stå ute på bron och vänta. Usch vad kallt! Nä han gör nog rätt. Men jag får nog ta en sväng med både dammsugare och trasa när jag nu är klar med bak, middagsförberedning och vad som mer nu står på listan.

I dag är det konfirmation. S2 har redan dragit till kyrkan för generalrepetition. På hennes önskelista står sushi och hon bad faktiskt att få hjälpa till. Underbart!
Bilder och recept kommer kanske i natt!

Kakbaket fortsätter. Nu har jag bakat de ljuvligaste små lavendeldrömmar. Lavendel är en av mina favoritdofter. Om jag bodde på varmare breddgrader så skulle jag ha en liten häck med lavendel. Har provat att odla men de frös ihjäl innan växten knappt kommit ovan jordytan. Jag har köpt färdiga plantor men de ville inte heller växa vidare. Kanske var det för dragit i min gigantiska trädgård eller var jag för snål med vatten? Det kan ju till och med vara så att Moder Jord vattnade på allt för frikostigt. Det kan ju hända allt för ofta under sommaren i vårt avlånga land.
För några år sedan var jag på en resa till området Emilia Romagna i Italien. Utanför hotellet hade man häckar med lavendel. En morgon hade trädgårdsmästaren slagit ner alltihop. Du kan inte ana vilken doftdusch jag hamnade i. Stannade och njöt som aldrig förr.



En annan gång fick jag följa med ett busslast kollegor från tidigare arbete på studieresa till Jämtland. Vi åt oss genom hela resan. Alla dessa härliga getgårdar med mängder av olika ostsorter som vi besökte. I Mörsil besökte vi kretsloppshuset. Vilket fantastiskt ställe! Där väcktes tanken om att starta eget. Då ville jag förädla - kanske bär? Men så blev det inte. Jag startade mitt företag men matlagning är fortfarande, ja vad är det? Ibland spännande och rogivande och ibland en stressig nödlösning.
I kretsloppshuset sålde man massor av olika produkter som man själv tillverkat från den egna odlingen. Lingonketschup är en av produkterna som jag kommer ihåg. Jag köpte med mig örtsalt och lavendelsocker.



Två liknande burkar som har stått på bänken i många år. Jag är rätt snål med att använda innehållet så det räcker länge.
Till en födelsedag skulle jag göra dessa lavendeldrömmar. När jag skulle smaka så blev det helt fel i smaksinnet. Jag hade tagit örtsalt istället för lavendelsocker! Med rätt krydda så är det en ljuvlig dröm

Lavendeldrömmar - 20 kakor
100 g mjukt smör
1 dl socker
1 tsk vaniljsocker
2,5 dl vetemjöl
1 krm hjorthornssalt
1 msk färska lavendelblommor eller
1 tsk torkade

• Vispa smör och socker ljust och krämigt
• Blandade torra ingredienserna med lavendelblommorna och rr ihop med smörkrämen till en smulig deg.
• Krama till små bollar och lägg dem på en plåt med bakplåtspapper
• Grädda i 150*C i 15-20 minuter
  

Kafferepet närmar sig!

Det finns ju några webbsidor där man kan läsa kommentarer från folk som tjuvlyssnat och även tjuvtittat tror jag. Själv har jag ägnat mig åt att tjuvsmakat. Men säg det inte till någon och absolut inte till någon av mina tre S. Inga barn är väl så töntiga så att de läser sin töntiga mammas blogg? Eller.... är jag avslöjad?
S2 ska, som flera av hennes jämnåriga konfirmera sig i helgen. Hon har jobbat på en attgöra-lista eller närmare bestämt en attbaka-lista. Jag har äntligen kommit till skott. Nu hoppar vi över middagsmaten några dagar och ägnar oss helhjärtat åt bakning istället. Det blir nog värsta kafferepet med sju sorter om unga damen får igenom sin önskan. Pust. Idag blev det en del barnarbete. En i disken och en i baket. Det gick fint och vi hann till och med springa till sporthallen och simma 1000 meter.
För att vara exakt (det är inte min stil utan mer makens) så hittade jag ett kakrecept i Norrbottens-kuriren den 8 maj 2007. Jag har rivit ut receptet och sparat det i en av alla mina kokböcker. Det här är en favorit som jag gärna bakar när vi är kaksugna.

Solrossnittar
200 g rumsvarmt smör
2,5 dl socker
4 msk sirap
2,5 del vetemjöl
2 dl grahamsmjöl
1 tsk bakpulver
2 msk vaniljsocker
1,5 dl solroskärnor
Rör smör, socker, sirap och vaniljsocker. Blanda mjöler och bakpulver och rör ner i smörröran.
Dela degen i tre delar. Rulla längder och tryck ut lätt.
Grädda i cirka 15 minuter, 175*C.
Skär snittar i önskad storlek. Låt svalna och lägg i en fin burk... om det finns någon kaka kvar.



S2 var jättesugen på att smaka ett hörn. Det fanns ju några hörnkakor som man helst inte serverar på ett konfafika kan man tycka. Mamman var sträng och sa att "här smakas det inget. Nu ska vi spara alla kakor till söndag. Man vet aldrig hur många som kommer." Men se när de små liven försvunnit upp för trappan, en efter en.... då var mamman tvungen att.... tjuvsmaka! Inte en utan, äsch jag tappade räkningen.

I drygt ett års tid har jag varit en av tolv kvinnliga företagare som deltagit i ett projekt som handlar om kvinnors företagande i Europa. Tanken med projektet är/var att vi skulle knyta kontakter och bilda nätverk med företagande kvinnor runt om i Europa. Den europeiska biten har väl varit lite si och så för min del. En resa blev inställd på grund av askmolnet. En resa gjorde jag tillsammans med en kvinna från Skåne till Monza i Italien. Vårt uppdrag var att delta på en konferens och även hålla föredrag om våra företag. Det var mycket intressant men inte speciellt givande. Italienarna utgör sig för att inte kunna prata engelska och skaffar alltid tolkar så fort den som talar inte behärskar italienska. Att prata genom någon som översätter det jag säger gör jag gärna INTE igen.
Nu ska vi i allafall samlas i Luleå, den svenska gruppen, med visst bortfall, för att ha ett sista utvärderingsmöte. Att träffa dessa spännande färgglada kvinnor ger massor av energi och väcker också en och annan ny idé. Vi får se vad dagens träff mynnar ut i.



Att nätverka ger också näring! Man behöver inte alltid sitta som spindeln mitt i utan bara vara med för att ge och ta.

Martin Glad, som jag tidigare nämnt och som jag kommer att berätta mer om, lärde mig att man ska ta reda på allt man bara kan. Hans ord är djupt förankrade i min matlagning och inget får förfaras. I dagens samhälle lever vi i ett överflöd. Vi slänger alldeles för mycket mat. Att slänga gammal mat är ju en sak men att slänga bara för att man inte ids ta reda på resterna kan man ju fundera lite mer över. Mat är för billigt eftersom vi har råd att slänga så mycket. I andra änden, i flera av de länder som producerar till oss, svälter man. En våg som väger mycket ojämnt.

Någonstans, rätt nyligt, fick jag tipset att koka fond på räkskal. När jag skalar räkor slår jag över vatten så att det täcker skalen, kokar upp och låter det puttra i 10 - 15 minuter. Sila ifrån och frys in. Fonden använder jag till sås eller soppa. Ger en mustigare smak till anrättningen.

Nu kurrar det i magen. Hoppas att mina företagande kollergor ansluter snart så vi kan påbörja jakten på en bra lunchrestaurang.

S3 var si sådär fem år gammal. Kom hem och upptäckte en stor och ful gädda på diskbänken. Hennes spontana reaktion var "Mums vad gott med fiskbullar!" Varför göra livet enkelt för sig och köpa den konserverade sorten som man kan värma på fem minuter? Det finns en anledning till det faktiskt. S2 föddes med mjölkproteinallergi vilket uteslöt all form av mjölk i maten. För att göra livet lite enklare åt hela familjen samma mat. Jag är grym på att läsa innehållsförteckningar och ni kan inte ana vad många livsmedel/produkter som innehåller mjölk. Vem kan tro att Maizenaredning innehåller mjölk? Ett enkelt och billigt sätt för livsmedelsindustrin att höja proteinhalten i sina produkter.



Gädda är en underskattad fisk i våran del av det avlånga landet. Något som jag inte förstår. Jag har faktiskt provat att varmröka gädda och det var jättegott.



När jag fyllde 15 år (inte så himla många år sedan även om färgkombinationen på kokboken LYSER 70-tal) fick jag en kokbok av min mamma. En riktigt rejäl sak. Det som inte finns i den boken existerar inte. Boken är stor och tyngre än en tegelsten. Den har till och med en kulinarisk ordlista som jag ibland roar mig med att läsa. I denna bok har jag mitt favoritrecept på fiskbullar.

Maken är ingen fanatsik fiskare. Han gillar vinterpimpling och kommer hem med små röda saker som knappt är värda att koka. Goda grannar som gillar att fiska men inte gillar gädda brukar förse oss med en och annan firre då och då. Vi filear upp fisken och fryser in den i 500 grams paket. När det vankas fiskbullar maler jag filén när den fortfarande är halvfrysen. Nu tror du säkert att det här är en rätt som kräver massor av tid men faktiskt inte. Jag tog tid idag och från start till mål tog det en timme. Under den timmen kokade jag potatis, fixade sallad och ärter samt sås samtidigt som fiskbullarna tillverkades. Viss del av barnarbete har ingått.

Fiskbullar - fem portioner
500 gram fiskfilé (gäddan passar utmärkt till fiskfärsrätter eftersom den är så proteinrik och binder ihop bra)
2 tsk salt
1 krm peppar
3 msk vetemjöl (men det kan man skippa när man använder gädda)
4 ägg
2,5 dl grädde eller iMat
Mal fisken.
Dela äggen. Blanda i gulorna med färsen. späd försiktigt med grädden.
Vispa äggvitan till hårt skum. Rör ner i fiskfärsen.
Blanda i kryddorna.
Koka upp 2 liter vatten med 2 msk salt. Ta två matskedar och skeda upp smeten och lägg i det kokande vattnet. Låt koka i cirka 10 minuter.
Bullarna sväller och ser riktigt härliga ut - som maränger.
Servera med potatis, ärter och sallad.

Oftast gör jag en citronsås men idag blev det sås på frysfynd.
6 crabsticks
10 cm purjolök
1 dl hemkokt räkfond
3 dl grädde eller iMat
1/2 dl gräslök
salt
fishsauce
1/2 tsk ingefära
salt
peppar
Fräs purjolöken. Tillsätt övriga ingredienser.



Hela familjen jublade över kvällens middag och det blev snabbt tomt på faten. Även om det är dålig bildkvalitet, visst ser det rätt gott ut?

Till hösten bär det av till fjälls. Jag har tidigare berättat att jag ska vara stugvärd. Kartonger fyllda med mat har jag redan skickat iväg. Men jag hann inte torka grönsaker så nu har jag gett mig i kast med det. I går kväll drog jag igång det stora torkningsprojektet. Skivade upp lök som jag strödde ut på ugnsgallret med bakplåtspapper på. Drog igång varmluften på 50*C och lämnade luckan på glänt. I morse när jag vaknade möttes jag av en doft av lök. Det är väl inte riktigt den lukt som man vill mötas av när man är nyvaken. Löken var i alla fall torr och fin. Nu är andra omgången i ugnen. Det som oroar mig är det stora konfabaket. S2 konfirmeras i helgen och nu ska vi börja baka till det. Men kommer alla små söta kakor och bullar att smaka lök?

Helgen har förflutit i ett lugnt tempo på närbeliggande skidort - Kåbdalis. Tre mammor och totalt fyra barn har camperat ihop och njutit. Det kändes jobbigt i fredags när väskor och bil skulle packas, mat inhandlas och sen fara bort när jag just kommit hem. Men när vi väl rullade iväg så var vi fulla av förväntan. Att vakna på lördagmorgon för att upptäcka att solen visar sig från sin bästa sida är ju heller inte helt fel. Vi var rätt snabba med att äta frukost och bege oss ut i backen. Nu börjar de små barnen bli så stora så de har roligast utan mammor. Vilket resulterade i att mammorna fick ha det riktigt härligt på egen hand. Nu är tiden förbi när man ska lyfta och släpa på de små liven för att få dem att utföra sitt eget stora intresse. Nu är intresset absolut implementerat i barnet (S3 denna gång) och hon har kul på egen hand.



Jag gillar mina skidor. De är helt underbara. Vi är som ett mina skidor och jag. Jag tycker så mycket om dem så jag lånade ut dem till mamma U bara så att hon skulle få känna att det faktiskt är skillnad, ja ganska stor till och med, mellan olika skidor. Lite som äpplen och päron.
Och vad händer?



Hon glider iväg, ifrån mig som inte har en chans att hinna med. Vänder sig om med ett brett leende på läpparna, sen ser jag varken skymten av mina skidor eller henne. På fladdrande mjuka skidor halvplogar jag mig ner till liften för att hitta igen mina skidor för ett snabbt byte tillbaka. Jag log när jag senare på kvällen hörde henne prata med sin make. Jag tror att hon blev sugen på något liknande.



Känslan att upptäcka att barnen helst sköter sig själva är rätt skön. I allafall en dag som denna. Barnen inhandlade glass och åt den vid vår lägereld. Själva gled vi ner till Kårleone och njöt av en Cafe Latte på den fina verandan.



På lördagkväll åt vi middag på träkolsgrillen. Jag hoppade det grillade och åt en underbar hälleflundra. Barnen festade på och njöt av sin mat. Vi var alla rätt mosiga efter en heldag i solen. Ingen protesterade över att krypa till kojs. Mammorna hade en överläggning om morgonreveljen. En sade 06.30. Den andra stönade och föreslog 07.00. Jag satte klockan mittemellan. Bra kompromiss med hopp om att vi skulle vara ute i backen till klockan 9 när den öppnar.

Tre yra mammor och ett gäng snurriga barn klev upp, packade, åt frukost, klädde sig, städade rummet vi bott i, packade bilen och for iväg. Visst förstår du att det tar tid? Det vet jag. När vi rullade in på parkeringen blev vi lite förvånade att den var tom. Döm om min förvåning när jag upptäcker att klockan är 08.33! Vi fick vackert vänta på att den morgonpigga personalen öppnade backen.



Inte trodde jag att vi skulle vara först i backen. Men det var vi!



Åter en dag med fina backar och strålande sol. Vi åkte och åkte och åkte. Sen åkte vi hem. Trötta och nöjda. Funderade över middagsmaten och hade absolut ingen idé. Gjorde en sväng i matvarubutiken och snubblade över frysen med räkor. Mums! Frysta räkor tinar rätt snabbt. I alla fall om man kvistar över till kompis L fem minuter som blir en timme för att hämta lilla hunden.

Röriga räkan, 3 personer
250 g skalade räkor
1/2 paprika
1/2 squash
1/2 lök
1,5 dl grädde, iMat eller creme fraiche
1/2 dl chilisås
några droppar worcestershire sås
1 krm cayennepeppar
salt
Serveras med ris och grönsallad.

Att dvärgnäbbmusen är död har jag avhandlat i en tidigare blogg. Död eller ihjälfrysen... Stel var den i alla fall. Nu handlar det om en helt annan mus. Min mus! Den bara tvärdog. Så där bara rakt av. Men vänta nu. Jag menar den tunna plattan på min dator. Fingrarna hoppar över tangentbordet. Snabbt och fint men tydligen slant något finger och musen dog. Så gjorde även tangentbordet. Irriterad? Ja! Snabbt grabbade jag en livlina. Ring en vän. Vännen denna gång var kompis L. "Åh, hej, jag sitter i andra telefonen, är det viktigt?" Absolut inte. Inte alls. Men hon fortsätter prata med mig.  Hallå, vänta! Har du någon i andra luren som väntar nu? "Nej nej jag har avslutat samtalet" svarar kompis L. Nu kan man ju undra hur hon bara så där trycker bort det där viktiga samtalet. Var det  mitt sätt att gå upp i falsett och bedyra att jag inte alls behöve prata med henne eller...? Snabbt insåg hon mitt problem och försökte via sin dator att lotsa mig. Tydligen känner hon mig VÄLDIGT väl. Jag fick en känsla att hon hängde över min axel och såg allt jag gjorde. "Nej M rör inga knappar! Nej gör nu inget innan jag har hunnit vidare. NEJ!!" Hur visste hon vad jag var på väg att göra? Hon höll en mycket lugn och pedagogisk ton. Hon känner mig. Livlinan räckte inte till och hon kunde tyvärr inte hjälpa mig. "Ring min prins" rådde hon mig. Livlina nr två. Ring en väns vän. Fast i det här fallet är ju prinsen även min vän. Innan jag avslutade samtalet var jag bara tvungen att lägga ett litet hot. "Nu blir det minsann inget blogginlägg på lördag." Prinsen var mer direkt. "Tvångsstäng av och ta ur batteriet. Räkna till tio." Token gjorde som to ken sa. Men blev det bättre? Inte alls. Musen var stelfrusen. Fast det inte är en dvärgnäbbmus. Jag gav upp, körde en tvångsavstängning och gick och lade mig.

I går hade jag en liten förhoppning att musen på egen hand skulle ha vaknat till liv. Men icke. Hysterin kröp allt närmare. Jag knappade och tryckte och övergick till ett hamrande. Nyttjade flera livlinor, ring en vän, men de var helt okunniga i mitt problem. Livlinorna tog slut och jag skickade ett sista sms till prinsen "nu slänger jag ut datordj...en!" Svaret var kort och tydligt. "Jag kommer snart!". När han väl kom hade jag fått mat i magen och var rätt nöjd och glad och hade även gett upp allt vad datorskoj heter.

Jag begravde musen och ägnade helgen åt ett tjejgäng och en liten pojke i ett soligt och härligt Kåbdalis.

En gång i tiden när barnen var mindre hade jag en (liten) ambition att låta barnen vara med och laga mat. Jag till och med köpte en kokbok, barnens skafferi för att förenkla och göra den gemensamma matlagningen rolig och spännande på alla sätt och vis.



S1 blev jätteglad över den fina kokboken och bläddrade igenom den flera gånger. Den var faktiskt väldigt pedagogisk.



Och hur gick det? Inte blev det så många gemensamma matlagningstillfällen. Kanske ett men jag minns det inte. Däremot har vi testat några av recepten och det var säkert jag som i en hast slängde ihop något och i samma veva ändrade lite i receptet.
Med små barn runt benen så låter helt klart rätterna lockande,

• Rastapasta
• Hallonpasta (testat och familjens gemensamma åsikt var - ÄCKLIGT!)
• Snorklar i potatismos (helt okey)
• Långrullade köttbullar - det blev vår favorit och här kommer receptet

1 gul lök
400 g köttfärs
2 ägg
1 tsk salt
1 krm svartpeppar
1/2 tsk ingefära
2 msk olja
1/2 dl jordnötter
2 dl creme fraiche
1 msk honung
Sätt ugnen på 225*C.
Lägg åtta grillspett i blöt.
Skala och hacka löken fint.
Lägg lökhacket i en bunke och tillsätt köttfärs och ägg.
Krydda med salt, peppar och ingefära.
Arbeta färsen smidig.
Forma färsen till åtta avlånga köttbullar.
Trä upp köttbullarna på grillspett av trä och pensla bullarna med olja.
Grilla köttbullarna mitt i ugnen i 250*C i 10-15 minuter. Vänd dem en gång under tiden.
Hacka jordnötterna. Blanda dem med creme fraice och honung.
Servera med ris och sallad.

Med snigelfart färdas jag mot hemorten långt norrut. Som vanligt har SJ svårt att hålla tiden. Min bussanslutning for för si sådär 30 minuter sedan och jag har inte ens kommit fram till knutpunkten. Att åka tåg är ett äventyr. Man vet aldrig när man kommer fram. Jag är ändå glad att det mobila bredbandet fungerar med jämna mellanrum. Det hjälper arbetet en del.
Nu närmar vi oss helgen och då tänkte jag dela med mig av en av våra frankrikefavoriter, fondue de fromage. Passar som en härlig fredagsmiddag där alla, familj och kanske även vänner, samlas runt grytan. Det är faktiskt en social rätt!
Det är många olika faktorer som påverkar rättens populäritet i familjen. Vi äter det så sällan, typ en gång per år när vi är i Frankrike. Vi är vrålhungriga efter en smörgåslunch och hårt arbete i pisterna en hel dag. Men framförallt så har nog valet av ost en stor betydelse. Någon gång har vi köpt  med oss ost hem men så ska jag spara till det rätta tillfället och så är osten antingen för gammal eller slut av annan anledning. Så vi får nöja oss och njuta av denna rätt när vi är i Frankrike.

5 personer
1 kg ost (Ementhal, Beaufort, parmesan eller en hård ost av eget val).
Riven muskotnöt efter smak. Var försiktigt så att det inte blir för stark smak.
2 dl torrt vitt vin
Lite peppar
INGET salt
1 msk smör tillsätts i slutet
1 tsk maizena
1/2 dl kirsh, vodka eller annan starksprit. Vi använde en päronsprit som påminnde om grappa

Riv eller skiva osten.
Använd en gjutjärnspanna. Gnid in den med en halv vitlöksklyfta. Värm upp vinet. Det ska inte koka men bli hett. Tillsätt osten i omgångar. Rör hela tiden. Lämnar du pannan så är det kört! Tillsätt muskotnöt och peppar. Rör vidare. När ostens smält blandar du i sprit och maizena. Sist rör man i en klick smör. Klart att servera! Låt pannan stå på värme undertiden ni äter. Doppa små brödbitar i fonduen och NJUT!







Mot slutet av fonduen kan man blanda i några ägg och avslutar middagen med en ostomelett.

Jag visste det! Jag visste att tåget inte skulle klara av att hålla tiden. För att vara på den säkra sidan bokade jag ett tidigare tåg för att ha god marginal. Klockan ringde 04.50. Lillebror skjutsade mig i god tid till tåget. Ska jag vara ärlig här och nu så var jag inte riktigt ärlig mot honom. Sa att tåget går 06.00 istället för 06.12. Ville ha lite marginal. Och jag lär av min kära S1! Det vackra vädret och de härliga vårvintriga vyerna lämnar jag bakom mig. Nu närmar sig ett grått Stockholm. Ser fram emot dagens träff med ambassadörer för kvinnors företagande. Kvinnor som jag träffat genom projektet och som har kommit att betyda en hel del för mig. Jag gillar nätverk och idag ska det närverkas.

Är på besök hos bror med familj. Tre små busiga grabbar håller faster sysselsatt. Dagen har varit fantastisk. Efter morgonpromenaden hade vi ingen lust att gå in utan satt ute och njöt av solens värmande strålar. Är ju mån om att underhålla alpbrännande. Lunchen fixade vi snabbt ute med lite grillad korv. Väl inne så försökte jag mig på lite livräddning av svägerskans halv- och heldöda blommor. De sistnämnda åkte rakt ner i soporna. Medan jag yrade runt fixade svägerskan middag i en handvändning och gott var det. Man tager vad man haver sa Kajsa Varg och så gjorde även svägerskan som efter en djupdykning i kylskåpet lagade ihop en underbar pastasås.

Karros snabbpasta
1 purjolök
1 squash
olja
1 burk krossade tomater
1 grönskasbuljong
1 msk tomaptpuré
2 dl creme fraiche
1/2 dl hackad dill
Skiva purjolöken, Tärna squashen. Fräs det i olja.
Tillsätt krossade tomater, buljongtärning, tomatpuré, creme fraiche. Låt koka i fem minuter.
Blanda i dillen och servera med pasta.

Det här är ett bra grundrecept som man själv kan lägga till både kryddor och ingredienser. Fisk, kött, champinjoner. Endast fantasin sätter gränser.

Mums sa lilla brorssonen och hans hungriga faster och slevade i sig en varsin stor portion.

Släktens Lilleman drar iväg som värsta rumpnissen. Jag är mäkta imponerad av hans handisättning som är grunden till en perfekt hjulning så till sommaren ska vi träna!

Visst är det kul att shoppa! Delar av familjen håller med mig helt och fullt. S2, som gärna berättar hur pinsam jag är tycker också att vi är helkonstiga som åker på skidsemester när vi kan åka skidor hemma sex månader per år. Hon har absolut ingen förståelse varför vi inte kan ta en skidfri dag och åka in till staden Briancon för att handla. Men vi åker ju dit i bland, på kvällen, för att handla mat. Den gigantiska mataffären har ju även andra små roligheter och jag vet att S2 har fyndat både ätbart som annat onyttigt i den affären. Jag brukar ändå trösta henne med att det är mycket roligare att shoppa i Milano och där ska vi ju övernatta och det blir massor av tid för shopping. När vi väl kom dit så skulle hon inte alls följa med ut! Det gick snabbt över och väl ute på gatan så började rallyt. Efter första affären funderade maken på om han skulle springa tillbaka till hotellet och hämta sin bok. Ja, du förstår, han är inte alls intresserad av shopping. Han ser inget nöje i det. Han har inga behov och kan inte ens uppbringa ett behov när han ser något snyggt, häftigt eller spännande. Det tycker jag är ett konstigt beteende. I varje butik vi besökte hittade han något mjukt att sjunka ner i. Är det så att andras män också hellre sitter och läser istället för att kolla runt vad butiken har att erbjuda?



Ganska snabbt konstaterade jag och mina shoppingsugna flickor att det var rätt lugnt att ha maken/pappan med boken framför näsan istället för att ha honom suckandes bakom oss. Vi utnyttjade tillfället och lassade av allt vi inte ville bära runt på. Där tyckte nog maken att vi borde vara nöjda. S2 hittade en fin jacka och så gjorde även jag. Men sen stannade jag i Stockholm och jag hade redan bestämt mig för att köpa en tröja och strumbyxor till en konferens som jag ska delta på under veckan. Kjolen har hängt med i resväskan i nästan två veckor.

Att handla i Stockholm på en fredag kan vara lite svettigt. Allra helst när man inte har en favoritaffär. Det blev favoritfärgen som fick styra. Fast... favoritfärgen varierar beroende på humör, årstid och aktivitet. Det är mycket som ska stämma in. Insåg snabbt att vårens färg passar mig jättebra just nu.



På Esprit hittade jag en riktigt läcker knallrosa tröja. Sen uppstod behovet av en matschande halsduk och nagellack. Det är säkert fler i familjen som kommer att ha ett behov av mina inköp.

 Lördagen spenderade jag i Swedish Laplands monter på Vildmarksmässan. Fast inte riktigt hela dagen. Ibland drog jag en runda i hallen för att se vad andra utställare hade att erbjuda och gissa om jag blev överlycklig när jag insåg att flera företag hade produkter (inte äventyr) till försäljning! Min man hävdar å det bestämdaste att jag inte behöver handla det jag inte har ett behov av. Jag håller med. Men det är en viss skillnad hos mig och min man när behovet uppstår. Hans behov uppstår när något går sönder eller är utslitet. Det behöver inte alls vara omodernt. Så länge det håller ihop så använder han det glatt. Mitt behov uppstår när jag ser något som är fint, vackert, passande eller bara har en läcker färg. Då vet jag när och hur jag ska använda det.



Under de sista timmarna av lördagens mässa, när fötterna mådde som sämst efter en heldag i varma skor, hittade jag dessa lätta läckra skor till halva priset! Jag var i ett stort behov av dem på en gång. Känslan att släppa ut fötterna och dra av sig yllestrumporna var befriande! Det är bra studs i sulan och de är säkert jättebra att ha när man ska vada i sommarfjällen. Du ser! Behovet finns.



I Bergans monter hade de massor av bra mässpriser. Fast det var superpriser på både fjällbyxor och skidkläder så köpte jag inte. För jag har INGET behov av det! Men vårens nyhet! Oj så vacker den var. En knallröd tunn microfleece med gula kanter. Rött är ju så vackert på bild. Synd bara att jag oftast står bakom kameran. Men ändå. Jag kom inte på något behov mer än att den var väldigt vacker, underbart mjuk och till mässpris fast det var en vårnyhet så den slank ner i shoppingkassen.

Jag hittade faktiskt något som jag har velat ha länge. Fast det var 50% lägre pris så, trot eller ej, köpte jag det inte. Undrar vad maken skulle säga om jag kom hemsläpandes på en kajak...

Nu har jag avverkat en heldag på Älvsjömässan. Jag har pratat och pratat och pratat och pratat. Ni som känner mig vet ju att det är något som jag klarar av rätt bra, MEN... efter åtta timmars ihärdigt pratande så känns det. I både huvud och käkmuskulatur. Hoppas dock att alla som jag pratat till inte tycker att jag mässat på allt för mycket. Intresset, där min kunskap använts, har varit riktat mot vandrig och då börjar det brinna och jag styr direkt in på Padjelanta. Det är ett område som står mig varmt om hjärtat. Två sommrar har jag varit i Darreluoppal. Veckor som jag fortfarande bär med mig och minns med glädje. Tid som ägnades åt S3 som var min lilla stugvärdsassistent. Dagar då vi bara var, njöt av stunden, tog en dagstur och andades in den fantastiska naturen. Visst förstår du att det är lätt att prata sig varm om detta område? Nog borde fler människor få uppleva lugnet och det vackra som finns runt knuten? Visst blir väl du också sugen på att besöka området? Jag längtar till sommaren och tills jag får åka tillbaka.

Efter att ha varit ute hela dagarna under en vecka så borde man vara nöjd. Men när jag vaknar och tittar ut genom det gigantiska hotellrummets fönster så vill jag bara ha MER!



Klarblå himmel och en strålande sol. Vyn i säg är väl inte så fantastisk men vädret!




Jag drömmer mig tillbaka och har absolut inte fått nog av skidåkning. Nog skulle det sitta fint att dra på sig pjäxorna och knalla iväg mot kabinbanan en dag som denna. Men nu har jag andra uppdrag. Njuta av en hotellfrukost sen blir det en heldag på Vildmarksmässan. Kom gärna förbi om  du är i krorkarna.

"Asså, ni är så pinsamma!" Den har man ju hört förut. Minst en gång om dagen så det är ju inte direkt en nyhet. Men man kan ju undra hur man ska bete sig för att INTE vara pinsam. När man beger sig iväg utanför kommungränsen blir det tydligen än mer tydligt för en viss 14-åring att hon har en piiinsam familj.
För en vecka sedan lämnade vi hemmets lugna vrå klockan 03.00 för att hinna med det tidigar morgonflyget från Kallax. Vi höll tiden och maken var pigg och glad och körde tryggt och lagom fort. Vägen såg oroväckande blank ut men maken övertygade om att det inte var någon fara ända tills han stannade på grund av något konstigt ljud. Han halkade runt bilen för att kolla och konstaderade att det var riktigt halt. Som om jag inte visste det! Nå väl. Vi kom fram i tid till flygplatsen. Orutinerat körde maken in där endast taxibilar får köra. Jag blir alltid lite extra stressad när jag ska med ett flyg. Denna gång hade jag extra bråttom att komma ur bilen så den fick flyttas till ett mer passande ställe. Barn och packning räknades in. Lite konstigt kändes det att lämna S1 hemma. Men snart 18 år så väljer man själv vad man vill göra och denna gång vägde extraknäcket i skidliften högre än en skidsemester med familjen. Vid incheckningen fick vi veta att SAS ändrat reglerna för skidpaket. Max 12 kg OCH endast skidor i paketet. Hej hopp! Vårt paket vägede 25 kg och innehöll lite annat smått och gott också.


Barnen roar sig i väntan på flyg. Eller är det så att någon inte vill vara allt för nära pinsamma föräldrar?

Snabb ompackning. Klockan tickade och närmade sig avgång och mammans stressnivå flög i taket. Att packa om skidor fanns inte i min tidsplanering. Vid boarding meddelade sura tanten att man stänger gaten 15 minuter innan avgång. Men vi kom ju 16 minuter innan! Varför så sur? På flyget fick jag dommen av 14-åringen. Jag är pinsamm. Jag pratar högt. Jag skrattar för högt. Jag blir stressad. Ja, vad ska man säga? Jag finns.
I Stockholm hann vi till makens förtret inhandla lite småprylar och en och annan födelsedagspresent till någon som fyller år i augusti. Det är bra att vara ute i god tid. Hoppas bara att jag kommer ihåg presenten när det närmar sig. Vidare med flyg till Milano. Buss till centralstationen. Tåg i tre timmar till Oulx. Då var mamman och pappan så trötta så vi somnade sött och glömde allt annat. När jag sov som bäst, långt bort i de fagra drömmarnas värld, hör jag en röst långt borta, "vakna! Vi är framme om tre (3) minuter! Jag försökte slingra mig bort från den obehagliga informationen för att få sova vidare, men.... vaknade med ett ryck. Det var maken som hade vaknat och insett att vi snart skulle av tåget. Snabbt hade vi samlat ihop familj och packning och var redo, rätt yrvakna, att hoppa av tåget.
Vår vän G, som är mycket noga med att man ska hålla tiden, fanns minsann på plats för att hjälpa oss och all packning av tåget.
Vid 19-tiden var vi äntligen framme och semestern kunde börja. Vi har ätit gott. Njutit av värme och sol. Slushigt skidföre och  härlig skidåkning. Några av våra favoriträtter kommer jag att dela med mig inom en snar framtid.
Nu är vi tillbaka i Sverige. Jag har checkat in på hotell i huvudstaden för att delta på Vildmarksmässan i helgen. Maken och barnen sitter förhoppningsvis på flyget norrut. Det är kul att åka på semester men alltid lika skönt att komma hem igen.

Nu mår jag nog riktigt bra i mitt rätta element.



250 km pistade nedfarter och oräkneliga är de opistade. Vi åker... som stoll. Jag får inte nog! Vill ha mer!



Njuter av vyerna. Njuter av pisterna. Njuter av sällskapet. Semester när det är som bäst!



Kanske äter vi lunch på favorithaket. Råbiff eller en fransk löksoppa?





En välbehövlig vila i det vackra vädret.



Här vandrar S2 och jag upp för bergskammen för att få ett riktigt häftigt offpiståk.



Vilar benen en liten stund för att orka åka M E R!
Men nu är det snart dags att packa ihop för att resa norrut.

På den tiden, då jag började dela morgontidning med maken (Gävle Dagblad) hade han ALDRIG sprungit till tåget. Vi åkte rätt mycket tåg på den tiden. Enkelt, eftersom vi bodde 500 meters språngmarsch från bostaden på söder. Ännu enklare var det också eftersom maken tjänstgjorde på SJ och på den tiden fick både den anställde och familj skriven på samma adress frikort! Vilken fantastisk förmån. Det var med viss saknad som han sa upp sig för att påbörja en kommunal tjänst utan fina förmåner. Nu skulle ju inte den här bloggen handla om förmåner utan om äpplen och päron! Det tog inte lång tid förrän han hade anammat mitt beteende. Jag vet inte om han tyckte att det var så mysigt att vara med mig så att han chansade på att stanna hemma fem  minuter extra för att sen göra en superspurt till tågstationen. Faktiskt, jag tror inte att vi har missat tåget någon gång, men vi har nog varit både grön och blå i ansiktet av syrebrist. Det kan vara svårt att både andas och tokspringa trots daglig upprepning.


Och hur blev det med de tre S'en kan man undra? Ända fram till att de har haft möjlighet att själva påverka så har de nog kommit i sista minuten eller lite sent MEN SEN.... är det historia. Om S1 kommer 10 minuter före avsatt tid så är hon smått stressad och tycker att hon är sen. Flickan har till och med börjat LJUGA för sina föräldrar. I december skulle vi åka till grannbyn för att se en musikal som hon skulle delta i. På vägen dit ringde hon och undrade var vi var. "På väg! Vi kommer! I sista minuten men vi hinner fram!" Vi blev lite förvånade när vi kom fram för att det var så lite folk där. Ja ja tänkte vi. Det är väl inget större intressen. Men det kändes lite konstigt att musikalen inte började... Var tvungen att fråga en förbipasserande arrangör. "Vi börjar inte förän om 30 minuter!" Hon har lärt sig kära S1 hur hon ska göra för att familjen ska komma i tid. I lördags uppstod samma fenomen. Hon skulle jobba i Kåbdalis och vi lovade att skjutsa henne och samtidigt stanna och åka skidor. Hon började klockan 9. Det blev lite stressigt och vi skulle nog bli lite sena men enligt S1 så gjorde det inget om vi kom lite sent. Redan där skulle jag ha anat oråd. När vi kom fram tittade hennes chef förvånat på henne och sa "Men, du börjar ju klockan 11!". S2 går gärna till skolan 30 minuter innan det börjar. Hon har 300 meter till skolan så hon skulle lätt kunna krypa dit och ändå vara ute i god tid. Men varför så tidigt har jag undrat mer än en gång. "Om jag glömmer något hemma så har jag tid att springa hem och hämta." Vilken klok flicka jag har! Det händer, men väldigt sällan, att hon glömmer och har då god marginal att hinna hem för att hämta. Och hur har det gått med den tredje? Där lyckades vi inte. Hon har anammat mammans vana till 100% och gärna lite mer. När lektionen startar kan det hända att hon fortfarande är hemma. Mamman och pappan skyndar på men det hjälper inte. Hon funderar lite och knäpper sakta jackan. Sen ska hon söka mössan och sätta den på plats. Skorna ska på.... vid det laget står hejjakören bredvid och hoppar av frustration. "Snälla! Kan du S K Y N D A dig?" Nej. Det kan hon inte. Och det gör inget att hon kommer försent. Hennes lärare blir jätteglad när hon kommer. Suck. I morse var jag tvungen att kolla om hon överhuvudtaget kan stava till skynda. Hon tittade förvånat på mig och stavade - felfritt. Därefter kom frågan "Kan inte du stava till skynda?"

Min lilla svarta... Den är väl använd. Och älskad. Jag skulle bli förkrossad om den försvann från sin givna plats i köket.  Från den dagen jag fick den av min mamma så har jag använt den väl. Den är tummad, har massor av hundöron, en och annan (ganska många) fläckar. Det finns även en och annan huvudfoting i den. Jag tror att det är jag som är konstnären och tiden var då min mamma stod som ägare av boken. För det är en alldeles vanlig gammeldags svart linjerad anteckningsbok. Boken i sig är säkert från 50-talet. Jag kommer inte ihåg när jag fick den men av stilen att dömma kan jag har varit runt 10 - 11 år. Tydligen fanns redan då en önskan om att spara på recept. Varenda sida är fylld av recept och du kommer att få ta del av ett och annat. Ett recept förknippas lätt med ett minne eller en person - den person som gett dig receptet. Visste du att man inte kan ha copyright på recept? De delar vi glatt med oss av och därför blir det Charlotts falska toscakaka, Katarinas gravade renfilé, Chrilles snabblimpa, Kickis chokladmuffins, jägarhustruns köttfärsgratäng och mormors tekakor.



Jag gillar verkligen första sidan! Jag fascineras över att jag redan på den tiden hängav mig åt kostekonomi! Jag räknade ut kostnaden för det jag gjorde. Denna dajm väcker så många minnen. Min lillebror och jag fick minsann ingen godis utan på lördagen kokades det dajm. Jag tror att mamma var väldigt förtjust i den hemmagjorda dajmen. När vi lyxade till det, vilket hände väldigt sällan, smälte mamma choklad över kolasmeten och då blev det ju faktiskt Dajm!



Och hur var det sen? Negerkyssar.... Ingen törs väl ta det ordet i sin mun idag. Nej minsann har vi inte lärt våra barn att säga chokladbollar. Men kan då någon vara snäll att förklara för mig varför man får säga MARIEKEX?

Köttbullar till middag! Bestämde mamman som i vanlig ordning inte hade full kontroll på dagens aktiviteter. På väg till gympapasset med S3 och hennes gympande vänner mötte jag S1 i dörren. "Skala potatis! Hacka en lök och stek gyllengul! Gör köttfärsbullssmet! Multiplicera receptet *1,5!" Men då blev det stopp. Där gick gränsen. På order tog mamman fram en blyerstpenna och skrev in mängden i kokboken. Sen fick mamman söka ströbröd som hon köpte förra veckan till U-flickans middag. Klockan närmade sig gympastart. Mamman släppte allt och sprang mot gympasalen (fin uppvärmning!) och tänkte att duktiga S1 gör det hon kan. Resten fixar jag när jag kommer hem.
Åter i hemmets lugna vrå så var potatis skalad och skuren i fina bitar. S1 hoppade på ett ben och ville iväg på körträning. Satte dock på potatisen efter att ha dubbelkollat två gånger att jag svarade ja på rätt mängd salt. Löken var härligt gyllengul och på väg att torka i stekpannan. Ströbrödet, meddelade S2, hade de faktiskt använt upp allt förra veckan. Men den som spar han har! I en av alla skafferilådor fanns faktiskt en gammal kesoburk med hemmagjorda brödsmulor. Allt ska tas tillvara på. Det har Martin Glad lärt mig. Martin Glad är en alldeles egen historia och honom ska ni få lära känna längre fram. Buljong, salt, ägg och kryddor blandades med ströbrödet. Men det var en annorlunda doft. Det känndes inte riktigt.... rätt. Sniffade lite till och var tvungen att smaka. Ströbrödet visade sig vara kaksmulor av digestivekex. Ja vad gör man? Även maken hade anslutit sig till gruppen av hungriga stressade vargar. Han är också medlem i den tränande kören. "30 minuter! Är maten klar innan dess?" Jo men visst. Jag rörde snabbt ner köttfärsen i kaksmulsröran och sniffade lite till. Det luktade inte som det ska men det man inte vet mår man inte illa av.
Några bullar stektes i panna. Fort gick det och maken och hans medsjungande dotter fick i sig lite mat innan de drog vidare mot sin träning.
Jag föredrar att ugnssteka mina köttbullar. Det blir mindre kladdigt och de blir jämnare brun. Man behöver inte ens vända dem.



225*C i cirka 20 - 30 minuter. Någon gång har jag glömt köttbullarna i ugnen och då blir de liiite för hårda.
Receptet har jag tagit rakt av från Annas Mat. Sidan 204. Om du inte har kokboken så kan du läsar vidare:

Våra kalasköttbullar
500 g färs
2 dl vatten eller buljong (jag tar alltid buljong)
4 msk ströbröd
1/2 fint hackad fräst gul lök
1 ägg
1,5 tsk salt
1/4 tsk mald vit- eller svartpeppar (jag föredrar svart. Vit luktar som en magåkomma)
Hacka och fräs löken. Blanda ströbröd med vätskan i en bunke och låt svälla i några minuter. Tillsätt köttfärsen och allt annat och arbeta ihop smeten ordentligt.
Rulla bollar och stek dem i stekpanna eller lägg de i långpanna och grädda i ugn.

Till denna läckerhet serverades potatismos, saltgurka och rårivna morötter med olivolja och färskpressad citron.
Och hur smakade det? Ingen har kommenterat en eventuell kaksmak på bollarna. Däremot höll de bollar som stektes i stekpanna inte ihop så bra. Jag blandade i lite havregryn och det kan hända att det gjorde smeten mer hållbar. "Man tager vad man haver" sa Kajsa Warg och jag håller nästan med henne.

Maken kommer hem från fjälls med hungrig kompis. S1 kommer inglidande med två  vänner från Kåbban. Alla är jättehungriga. Trot eller ej. Maten var klar! Ibland ska man ha lite tur. Jag har, som jag tidigare berättat, rätt välfyllda lager. Frysar, skafferilådor och kanske även något annat litet gömsle. Ett sådant hittade jag idag. Verandan! När man bor på den arktiska breddgraden så fungerar även verandan ypperligt som frysrum, flera månader per år. Av någon anledning blev det väldigt mycket köttsoppa kvar under vintermarknaden. 20-liters kastrullen åkte ut på verandan och där har den stått. Men nu var det dags. Det enda jag behövde göra var att förvälla lite grönsaker och de fanns färdigstrimlade och välpackade i en av boxarna. Också kvar från vintermarknaden. Åt vi inget under marknadsveckan?
Jag har inga exakta mått på min soppa mer än salt i förhållande till vatten. Du bestämmer själv mängd. Ibland kokar jag rätt mycket kött när jag ändå håller på och fryser ner köttet med buljong. Soppan är nästan klar till nästa serveringstillfälle.
Köttsoppa på ren-, älg- eller nötkött
Jag lägger det frusna köttet i kokande vatten och låter det koka en liten stund, cirka 5 minuter. Slå bort vattnet och skölj av köttet. Nu blir det inte lika skummigt. Lägg tillbaka köttet i kastrullen.
Täck köttet med vatten.
Tillsätt salt, 2 tsk per liter vatten
Lagerblad och kryddpeppar.
Koka upp och skumma av. Låt det puttra. När köttet släpper från benen är det klart. Jag kokar nog i minst en timme.
Skär köttet i bitar. Sila buljongen.
Potatis
Morötter
Purjolök, både det gröna och det vita
Bedöm själv hur mycket grönsker du vill ha i din soppa. Skär i lagom stora bitar. Strimla purjolök. Koka grönsaker, potatis och purjo i buljongen.  När grönsakerna börjar bli klara tillsätter du de skurna köttbitarna.
Klar att servera tillsammans med klimp.
Det finns nog lika många klimprecept som köttsoppsrecept. Jag har kört en variant med grahamsmjöl för att det ska vara nyttigt men jag gillade dem inte. Barnen och maken tyckte om dem, men... Nu har jag gjort om recetet och lagt till ägg. Mycket godare!
Klimp
2 ägg
3 dl vatten
ca 6 - 7 dl vetemjöl
1 tsk salt
Storleken bestämmer du själv. Jag rullar ut degen i fingertjocka längder och slantar upp i centimetertjocka bitar. Koka upp vatten (2 tsk salt per liter vatten) och lägg i klimpen. De är klar när de flyter upp.
Som du ser så är det här ett ganska fritt recept. Jag har svårt att hålla mig till fasta mängder Allt beror på hur många som ska äta. När man ändå kokar så tycker jag att det är skönt att göra en rejäl laddning så att det räcker flera gånger. Nu får vi äta soppa till både lunch och middag den här veckan. För det finns kvar!

S2 tittade igenom min mobil. Sådant som dagens ungdomar kan roa sig med och vi vuxna inte ser något nöje med. Hon tyckte att jag är tråkig. Det var ju heller ingen nyhet. Har hört den förut. Försöker jag göra något som jag tycker är roligt så får jag höra att jag är pinsam. Då är det kanske bättre att vara tråkig. Det blir lugnare då. Denna gång är jag tråkig bara för att jag har namnet på min man i telefonen! Jaha? "Men, kan du inte skriva Min Älskling?" Men varför? Har man varit gift i typ 20 år så behöver jag knappast bli påmind om att han är min älskling när han ringer. Eftersom hans tilltalsnamn börjar på A så ligger han bland de första i min kontaktlista. Det är bara att klicka ner. En gång i tiden var han nummer ett men tyvärr så har han åkt ner några hack.
Någon har ändrat i min kontaktlista och nu mer står det A, Min Älskling. Okey då. Det blev väl en bra kompormiss.
När jag ringer till maken så står det ICE i displeyen. Visst låter det romantiskt! För många år sedan gick man (jag kommer inte ihåg vem) ut med en rekommendation som gäller internationellt att man i sin mobiltelefon skulle ha en  ICE-kontakt. Om det händer maken någon och en tredje person hittar honom ska denne tredje person ta makens mobil och klicka fram ICE, In Case of Emergency och ringa denna. ICE är en person som står den skadade nära. I början så roade detta min man och varje gång som jag ringde kommenterade han "Nu står det ICE i min display!" Jättekul. Med tiden så har han faktiskt lagt till mitt namn och hustru. Det var ju trevligt. Annars verkar det som att han föredrar att kalla mig frugan. Det tycker jag inte är så jättekul.
Nu kan man ju undra hur många som känner till ICE. Fungerar det?

Ja det kan man vara på olika sätt och vis. Och under olika perioder. Men ibland (jämt) känns det som om jag packar hela tiden. Matkassar, kläder, för fjällturen, för semesterturen, för skidturen, för festen....
Maken tillhör den mer organiserade typen. Fem dagar innan han ger sig iväg på gubbsvängen till fjälls står packningen klar.



Packlistan skrev han klar för flera dagar sedan. Men det är mycket möjligt att han har dragit ut ett dokument som är färdigskrivet sedan tidigare år. Det enda han behöver komma ihåg är under vilken mapp och dokumentnamn han har sparat det. Själv kommer jag knappt ihåg vad jag sparar i de olika mapparna. Många gånger får jag en strålande idé och skriver ner något som finns sparat sedan flera år tillbaka....bara det att det är sparat i en annan mapp.

Men jag packar också. Och här handlar det om L Å N G framförhållning. Ja ska va stuvärd ja! I augusti. Min matpackning ska skickas med skotertransport.... förra veckan.



Här står det så fint min sommarpackning. Saknas gör endast silvertejpen som ska hålla ihop det hela. Bäst jag ger mig iväg och införskaffa tejp och hoppas att jag hinner med skotern som far västerut.



Och tillsvidare kan jag fundera på hur jag ska skicka upp det som inte rymdes i de tre kartongerna. Sen är det dags att börja planera packningen för ... familjehelg i Kåbban kanske. Om inget oförutsett dyker upp innan.

Ofta när vi äter ute så hittar jag hårstrån i min mat. Jag blir så irriterad på gränsen till galen. Hur står det till i köket egentligen? Hur hänger håret på kocken? Tydligen så hänger det ända ner i min mat. Det här har gett mig anledning att hålla ordning på mitt hår. Även hemma. Om jag bakar så åker buff eller hilka på. När jag tidigare serverat extra så har jag även då använt buff för att hålla håret kvar på mitt huvud och inte i gästens mat.

Lika viktigt är det med ett förkläde när man spenderar en viss tid vid spisen. Annars skulle jag vara tvungen att byta kläder efter varje måltid. Maken har anammat denna användning av förkläde även fast han bara håller till i diskhörnan. För några år sedan hade vi en utbytesstudent från USA som bodde hos oss. Hon tyckte att det var vansinnigt kul att maken hade ett förkläde när han diskade så hon gav honom ett alldeles eget i present.

Människor som vandrar förbi på gatan ser ofta att han står där i sitt röda förkläde och diskar. ”Din make är så duktigt som diskar” får jag höra ofta. Och jag, jag bara slaskar ner så karlstackarn får ännu mer disk…

Även maken kan bete sig mindre förvirrrat ibland. Det var på den tiden han var en aktiv ledare i barngymnastiken. Middag, disk och skynda till gympahallen. När han hade halvsprungit gatan fram och var nästan framme upptäcker han att….. han fortfarande har förklädet på sig! Ibland är det skönt att bo på lugna gatan.

Vår utbytesstudent bjöd på en hel del smaskiga amerikanska bakverk. Det som vi använder oss av mest är en kaka som INTE rekommenderas till nötallergiker. Vi höll på att kväva en liten dam en gång i tiden. Det positiva i den historien var att hennes föräldrar kunde konstatera att de hade en grymt allergisk liten flicka.

Caitlin's O’Henry bars

3 dl mörk choklad

3 dl jordnötssmör

12 dl havregryn

3 dl smält smör

1,5 dl farinsocker

2 dl sirap

Smält smör och blanda i farinsocker. Blanda smör och socker med sirap och havregryn. Grädda i långpanna i 100*C i 10 minuter. Kakan känns inte genomgräddad när man tar ut den men det är helt ok.

Smält blockchoklad och jordnötssmör tillsammans på svag värme och bred ut det på kakan. Låt stelna. Skär upp i små bitar. Tro mig! Den är mäktig.

Från smällkall vinter med en känsla av totalt mörker och naturligtvis en massa värme och ljuspysmys i hemmets lugna vrå så är vi mitt i den fantastiska vårvintern. Jag älskar denna säsong. Fortfarande massor av snö.



Solen stannar uppe längre och skillande från vecka till vecka är märkbar. Jag längtar till fjällen, jag längtar ut och jag planerar. Ta en längre lunch och åk lite skidor. Ta en utelunch. Ta en lunchprommenad. Men varje år är det samma. Tiden vill som inte räcka till. Men jag har en liten kompis som hjälper mig på traven och idag hann vi ut en liten sväng efter lunchen.



Det var riktigt mysigt när vi trampade runt skoterspåren i cirka 45 minuter sen var jag tvungen att vända hemåt och fortsätta med arbetet.



När jag gick där så funderade jag ändå om det inte skulle gå att planera en (1) utelunch i veckan, med maken. Det vore väl mysigt. Man ska ju ta tillvara på de fina dagarna sägs det. Grilla korv är ju enkelt. Serverad med en god coleslaw och mjukkaka är det ju vardagslyx! Undrar om maken tycker att det är en bra idé?



Nästan hemma ser jag hur en skidåkare kommer glidandes på skidor med dagsäcken packad. Han drömmer nog inte utan han förverkligar mina drömmar. Hoppas att han hade en fin lunchtur. Och jag, jag fortsätter att drömma och fantisera.

Som jag har väntat. Hela vintern har gått och inget har hänt. Men så plötsligt! Kompis K's fantastiska man som hädanefter kallas rätt och slätt M kommer hem till oss och jag hör hur han frågar maken om jag är ute. Men det var jag ju inte utan satt här och stirrade in i skärmen och lät fingrarna dansa över tangentbordet. Han berättade om det fantastiska norrskenet och var förvånad att jag inte var ute och fotade. Egentligen, man kan ju undra hur många fantastiska norrsken jag missat denna vinter. För om man stirrar in i skärmen så missar man defenitivt det som rör sig på utsidan av huset. Men å andra sidan... Jag håller till en del på facebook och det är många från byn som lagt ut bilder på kvällens färgprakt.
Jag var snabb. Kameran monterades på mitt fina Manfrotto (stativ) sen yrade jag ut i makens foppaskor och riggade upp på garageuppfarten. Hemma på våran gata i staaan.... där bjuds man på de mest fantastiska föreställningarna och de är helt gratis!



En turist gick förbi på gatan och jag var tvungen att ursäkta mig där jag stod på knä, halvklädd och försökte fota himlavalvet. Hon berättade att det var en helt fantastisk vy på sjön en bit bort. Men amatör! Det borde jag väl ha tänkt på själv. Bytte snabbt skor och lilla hunden kom skuttandes när hon såg att promenadjackan åkte på så hon fick följa. Det är så mäktigt så man saknar ord. Kompis V's lilla M-son kom skuttandes och höll mig sällskap. Vi hade det riktigt trevligt och blev rätt nöjda med bilderna som vi fångade. För vi gjorde det tillsammans.



Jag höll ut i säkert en timme. Kompis V bjöd på varm choklad till mig och kattmat till lilla hunden. Sen vandrade vi hemåt forfarande i sällskap av norrskenet.